Insatserna är långsammare än någonsin

I förlängningen är ökenterrorismen ett hot mot Europa – Mali är ett av länderna som behöver hjälp. Men den svenska insatsen står still – FN har fortfarande inte byggt en bas.

I FN-skrapans plenisal hörde Dag Hammarskjöld den 14 juli 1960 säkerhetsrådet anta resolution 143.

Denna resolution krävde att de belgiska trupper som fanns kvar i Kongo, sedan detta 14 dagar tidigare utropat sin självständighet, skulle evakueras. Belgarna motverkade det nya landets intressen.

Inbördeskrig hotade. Krisen kunde utlösa en konfrontation mellan Sovjet och Amerika.

Hammarskjöld var denna dag en handlingens man, möjligtvis också krigskåt. Han tog hissen upp till sin våning i FN-skrapan, satte sig i telefonen. Till tre länders regeringar – Irlands, Indiens och Sveriges – vädjade han: ”Skicka trupper till min fredsbevarande styrka i Kongo.”
Det måste, säger ni, ha tagit månader och år att få soldaterna på plats i detta Mörkrets hjärta.

Nix. Detta var i blixtens tidevarv – en epok utan satelliter och it, jetplan och mobiltelefoner, inte ens Facebook fanns. Det fanns tid till att både tänka och handla.

Redan följande dag, den 15 juli, fanns de första soldaterna, irländare, på plats i Léopoldville, huvudstaden som nu heter Kinshasa.

Sverige var också snabbt. Efter bara en vecka, den 22 juli, anlände den svenska bataljonen,

Bataljonen kom från Gaza, där svenska soldater i FN:s första fredsbevarande operation funnits sedan november 1956, ditkommenderade i sviterna på västmakternas fiasko vid Suezkanalen. Israel tvangs att lämna Gazaremsan och Sinaihalvön.

Gaza-bataljonen hade varit snabb i starten. Men överste Bo Hugemark hjälpte mig att rekonstruera det schvung som på invasionsförsvarets tid fanns i det svenska försvaret.

2 november 1956. FN-beslut om att striderna ska avbrytas och en FN-styrka sändas.

5 november. Regeringsbeslut att sända en bataljon.

7 november. Radio- och pressmeddelande om rekrytering

18 november. Förtrupp flyger från Bromma.

25 november. Huvudstyrkan börjar transporteras.

Mindre än två veckor mellan beslut och trupp på plats. Insatsen startade från scratch.

Hur fort ska det då inte gå i våra dagar med bättre kommunikationer, med all modern teknik och med trupper som ingår i ett insats-försvar, alltså specialiserat på snabbutryckning till krishärdar.

Svar: Det som på 50- och 60-talen gick med blixtens hastighet går nu med snigelns.
Ett aktuellt exempel: Världen oroas av att Sahel – det jättelika öken- och stepplandskapet söder om Sahara – snabbt utvecklas till ett terroristterritorium, som tar över efter Afghanistan, Somalia och Jemen som träningscentrum.

Grupperingarna liknar al-Qaida; Brittiska UD listar Islamic Maghreb och  al-Murabitun. Boko Haram, som kidnappat 200 skolflickor, kan föras in under rubriken.  I Centralafrikanska republiken pågår ett tärande inbördeskrig. Mali präglas av uppror, speciellt tuaregernas.

Kidnappning är inte bara bygdens hemindustri – det är dess livsstil. Antalet etniska grupper är stort, religionen i huvudsak islam, språken fler än 50.

I förlängningen är ökenterrorismen ett hot mot Europa. Oroligheterna eskalerar vecka för vecka. Malis armé har förlorat stora slag. The Economist skriver: ”Things have got badly wrong.”
Det finns FN-operationer i ett par länder. Mer hjälp behövs. Därför reste utrikesminister Carl Bildt i mitten av februari till Mali. Bildt mötte presidenten och ministrar. Han besökte det sägenomspunna Timbuktu, där han träffade civilsamhällets företrädare.

Jag råkade bevittna den storpolitiska showen, ty som reporter var jag med för att skriva ett tidskriftporträtt om Bildt. Han sa då till mig: ”Vårt intresse är inte bara säkerheten i vårt grannskap – det vet vi ungefär vad det är – utan också i vårt grannskaps grannskap. Då finns ett land som Mali med i bilden.”

Bildt var tillbaka i Stockholm en måndag lunch. Redan på torsdagen samma vecka beslöt regeringen att stödja FN och Mali. Sverige, hette det, skickar i september en underrättelsestyrka om 250 till 400 man från militärens specialförband  K3 i Karlsborg. Det kan handla om fallskärmsjägare som spanar ute i fält och om förband utrustade med drönare som spanar och skickar bilder från luften. De får sin bas i Timbuktu, vilket är en värld av Saharas röda sand, törnbuskar och tuvor av härdigt gräs. Enformigheten bryts av ännu mera enformighet.
Men om det som nu hettar till, borde inte insatsen forceras?

Nu fyra månader senare frågade jag mig: Hur har det gått?

Inget vidare. Riksdagen har ännu inte klubbat insatsen. FN ska i öknen bygga ”en platta” som ska bli svenskarnas bas men det finns inte en kvadratmeter gjuten.

Sverige står och stampar. Försvarets presstjänst mejlade mig den nya planen: ”Huvudstyrkan nere på plats och fullt operativ under första kvartalet 2015. (Min kommentar: Då har ett helt år gått sedan Sverige sa: ”Vi ställer upp.”) Runt september/oktober i år åker personal ner för att bistå vid byggandet av campen.”
Jag berättade detta för en av försvarets gamla veteraner. Han sa: ”Det är för svenska försvaret en sanning, att ju mera vi satsar på den snabba insatsstyrkan, ju saktare går det.”

Jag undrar vad Hammarskjöld skulle sagt.

Jag läser just nu...

… den  coola ”Att dö” av den brittisk-amerikanske debattören och provokatören, ateisten Christopher Hitchens som 62 år gammal dog i strupcancer. Han är samtidigt dystert uppgiven och trotsigt nyfiken, när han är nära döden och långt från Gud.

Det var illa nog...

 … att som ung grundlägga sin alkoholism light med Systembolagets Parador (rött spanskt vin eller vad det nu var), Castello (surt vitt) och värst av allt portugisisk Perlerosé. Nu har vinsnobbarnas stamort, Sverige, sjunkit ytterligare. Det saluför kändisviner under namnen The Per Gessle Collection, Lasse Stefanz Valpolicella Classico, Svennis röda, Pluras Svarta Tuppen 2010, Ernst Kirchsteigers utvalda från Toscana, Glenn Strömberg Collection samt Per Morbergs Cabernet från Chile. Det är etiketter som ger ordet tacky ett ansikte. Hallå Systemet, återlansera Parador!

Veckans feministseger...

 … inträffade på Restaurang Stars and Stripes, där militanta kvinnor stoppade matsedelns utbud av en 150-grams ryggbiff med cajunsmör därför att den lanserades som ”Ladies choice”.  Å så förolämpande! Vad gör DO? Men hur ska vi göra med den krögare som har ”gubbröra” på matsedlen? Halshuggning med trancherkniv?

Följ ämnen i artikeln