Merkel borde få fredspriset för sin politik
Vad är det som gör en stad god?
Svar: dess goda invånare.
Inte dess katedral, borgmästare eller uppfinnare, inte dess opera, framtidsindustrier eller universitet. Inte vyn från höga berget, inte
promenaden längs granna floden i centrum.
Nej. Dess människor. Men de ska ha gott hjärta!
Det är därför inte konstigt, att två taggiga, ganska vresiga orter bryter sig in på listan över världens bästa städer. Listan vaskas fram av ett globalistiskt brittiskt livsstilsmagasin, Monocle. Dess trendnissar och modeorakel röstar.
Jag vill inte påstå att jag omedelbart blev glad, när jag konstaterade att Wien fanns i toppskiktet, på en tredjeplats. Jag bodde i Wien i mitten av 1990-talet under mina år som radions Östeuropakorrespondent. Jag fann staden vacker men wienarna malliga och tillgjorda. ”De tror”, brukade min hustru säga, ”att kejsaren bara är på semester och att han strax kommer tillbaka”. Vassare sa hon: ”Ja, Wien är en kulturstad. Men den saknar intellektuellt liv. Det intellektuella livet sattes på ett godståg adress Auschwitz”. Och jag brukade under taxiresor lyssna på beställningarna över kommunikationsradion. Adresserna följdes ofta av ordern: ”Kein Ausländer, bitte”. Chaffisen får inte vara en invandrare.
Men någonting har hänt. Wien är inte bara bättre. Det är bra. Monocle säger i motivationen till bronsmedaljen: ”Den österrikiska huvudstaden växer i folkmängd och i komplexitet. Staden har tagit tillströmningen av flyktingar med lugn och sympati.”
Då så. Jag tillägger: ”Herzlich willkommen i de hyggligas led”. Det ska löna sig att bära sig mänskligt åt mot folk i nöd. De som kommer är de som har överlevt flykt över Medelhavet (3 132* har drunknat hittills i år) eller som flyr Aleppo undan den rysstödde president Assad, som bombar sina medborgare med giftgas.
Berlin på andraplats – silver – är mera given. Det är ju den mest hajpade staden i världen, ungdomlig, sexuellt liberal, med häftigt nattliv och en härlig kulturscen.
Jag har inte varit helt övertygad. Ofta taskigt väder, humorbefriad allmänhet, oelegant mat. För två år sedan hade Berlin inte bättre platssiffra än 14.
Men jag faller för juryns motivering: ”Stadens livsstil präglas av mångfald”. Än en gång hyllas det mångkulturella. Staden ger plats för människor som har sökt sig dit undan krigets helveten i Syrien, Irak och Afghanistan och halvsvält och elände i Afrika.
En snobbtidning förstår nyttan och glädjen av att en stad utsätts för en svallvåg av utlänningar. Vilken trumf för förbundskansler Angela Merkel! Den kommer just som Tyskland, i likhet med Frankrike, har varit utsatt för terrordåd, i Tyskland utförda av unga män ur kategorin ensamma vargar men i något fall ändå kopplade till IS.
Det borde väl ha lärt Merkel en läxa (kollegan Hollande i Frankrike har infört undantagstillstånd och bildar nya poliskommandon). Men nej. Merkels flyktingpolitik, Willkommenkultur, fortsätter. ”Wir schaffen das”, säger hon. ”Vi klarar av det. Jag sa aldrig att det skulle vara lätt. Vi kan fullborda en stor uppgift. De senaste elva månaderna har vi redan gjort mycket.”
”För mig är det klart – vi håller fast vid våra principer. Rädslan kan aldrig vara vår vägledare för politisk handling.”
Merkels flyktingpolitik är sådan att det är mig en glädje att här och nu nominera Angela Merkel till Nobels fredpris 2016.
När hon får priset blir det till en läxa för oss alla. Vi måste nämligen förbereda oss på att flyktingsströmmarna tilltar.
De 300 000 människor som är instängda i Aleppo och överlever ryssarnas och Assads bomber måste ta vägen någonstans. Offensiven för att utrota det islamitiska kalifatet i Irak och Syrien blir framgångsrikt; IS finns om tio månader inte kvar med kontroll över städer och byar. Men IS finns kvar i unga missnöjda mäns hjärnor; det blir fler terrordåd.
Även i stillestånd blir det uppbrott och flyktingskap. Det finns skäl att tro att flyktingarna blir fler än i fjol, 1,3 miljoner.
Samtidigt blir vi mera cyniska och hjärtlösa. Nio av tio EU-medborgare anser att mer bör göras för att bekämpa olaglig invandring. I Sverige har den positiva synen på invandrare starkt försämrats.
Och ingen ligger vaken och grunnar på den fråga som den kvinnliga svenska människorättsjuristen Parul Sharma ställde i sitt Sommar i onsdags: ”Var är de 10 000 barn som försvunnit i Europa under flyktingvågen?”.
Svaret är sannolikt: de är offer för ett gigantiskt brott mot mänskliga rättigheter.
Och på listan över världens bästa städer, var hamnar Stockholm? För två år sedan hade Stockholm plats fyra i världen. Nu på plats tio. Rättvist. Om man inte är snäll rasar man på listan.
Just nu läser jag ...
… av nödtvång på tyska. Det är Sveriges mest elegante stilist, Dagens Nyheters Richard Swartz, som skriver om Kroatien, om allt från Tito till Jugoslaviens upplösning, men mest om den kroatiska familj han är ingift i, ”Blut, Boden & Geld – Eine kroatische Familiengeschichte” (”Blod, jord & pengar – en kroatisk familjehistoria”).
Ett tyskt förlag (de svenska förlagen sover) har gjort en ljuvlig liten bok, som noggrant men lättsamt och fyllt av iakttagelser berättar om en kultur som vi inte kan så mycket om – och min tyska blir lite mindre rostig.
Nya sporter i OS ...
… i Tokyo 2020 är surfing, skateboard och väggklättring. Förutom att OS redan är för stort finns en klar invändning mot skateboard: Det är inte en idrott. Det är en frihetsmarkering och mera en konstnärlig manifestation. OS 2024 har eldslukning och yoga.
Säg något kul ...
… om din kommun. En reklamslogan. Så här blir det: Eskilstuna, ”den stolta fristaden”. Grums, ”så mycket mer än du tror”. Jönköping, ”ljuset vid Vättern”. Länge var Vingåker bäst: ”En promille kan inte ha fel!”. Men så kom Säter, dalastaden känd för sin rättpsykiatriska klinik med fängelse. Kommunslogan: ”Jag är tokig i Säter”. Lugn. Naturligtvis var detta för roligt. Humorpolisen ingrep. Patentverket upphäver varumärkesregistreringen.