Sydafrika är på rätt väg – trots alla problemen
En tsunami av skitsnack sköljer de närmaste fyra dagarna över er innan Sydafrika på onsdag - i sitt femte demokratiska val - väljer ett nytt parlament som i sin tur väljer landets mäktige president.
Förnuftiga människor kommer hycklande och låtsasinitierat - och en del av dem cyniskt skadeglada - att åma sig:
”Å, det är så förfärligt, Sydafrika dras i djupet av sin korruption …”
De har då just återvänt från lejon-spaning i Krugerparken eller pliktskyldigt gjort den dyra utflykten till Robben Island eller bara suttit på en terrass i Franschhoeks vingårdar och druckit Pinotage.
De tjatar om korruptionen som om den vore huvudhistorien om Sydafrika. Ja, korruptionen i den politiska klassen är svår och klandervärd.
Men huvudhistorien om Sydafrika är inte att politikerna är ohederliga och berikar sig. Ohederligheten är osympatisk. Men inte oförklarlig. President Zumas stabschef Ngonyama Mbees uttryckte iskallt situationen inom rege-ringspartiet ANC:s ledarskikt med ord som blivit klassiska: ”Jag slogs inte i vår kamp för att sedan bli fattig.”
Det är landets store författare André Brink som i sina memoarer indignerat skrivit: ”Finns det någon politiker som inte skor sig? Satt Mandela i fängelse i 27 år för den här skaran skurkars skull?”
Ändå är korruptionen inte huvudhistorien. Det är som om dagens amatör-analytiker glömt - eller förträngt - vilket vidrigt land Sydafrika var ända till för bara 25 år sedan. Vidrigast i världen - med människoförakt, apart-heid, tortyr och social ansvarslöshet. Den svarta majoriteten levde i vad som i praktiken var en gulag.
År 1990 hade situationen blivit moraliskt ohållbar för den vita överheten. Den svarte frihetsledaren Nelson Mandela släpptes efter 27 år ur sitt fängelse. Efter fyra år av pragmatiska förberedelser - resonemang om försoning och motvikter till det oförutsedda - hölls de första fria, hederliga, demokratiska valen.
Sydafrika tog steget från de vitas fåtalsvälde till en demokrati med en svart regering. Apartheid nedmonterades som samhällssystem.
Boernas Republiek van Suid Afrika blev xosas och zulus IRiphabliki yase Ningizima Afrika.
Hur skulle det gå? Oddsen var emot en fridfull utveckling. En hämndens timme kunde inte uteslutas.
Det kunde ha blivit som i Zimbabwe: rasism med svarta förtecken.
Det kunde ha blivit som i Venezuela: ett land dränkt i naturtillgångar bortslarvade i socialistisk populism.
Det kunde ha blivit som i Egypten: en nydiktatur, när den militära övermakten tyckte att ”fel” parti vunnit valet.
Det kunde ha gått som i Jugoslavien, en blodtörstig upplösning i småstater efter ras- och stamstrider.
Så blev det inte i Sydafrika. Landet levde upp till sitt valspråk: ”Olika folk förenade.”
Den oblodiga revolutionen har mognat. De moderata krafterna har värnat om de av vänstern ofta föraktade begreppen ”ordning” och ”stabilitet”. Marknadsekonomin har vårdats, socialiseringar undvikits. Idealen om regnbågssamhället har inte fejdat bort. De vita (tio procent av 46 miljoner invånare) har i huvudsak stannat. I Kapstaden ses vita och svarta ungdomar gå hand i hand.
Landets tidningar är fria och fräcka, radion vital, humor och leenden vilar över människors möten. Det är ett land utan fiender i omvärlden.
I den tvåloperaaktiga mordrättegången mot den vite idrottshjälten Oscar Pistorius har landet visat att dess rättsväsende fungerar; inga rasistiska kommentarer fälls.
Sydafrika klarade landsfadern Mandelas bortgång i december i fjol. Olyckskorparna hade spått upplopp, familje-fejder och politisk oreda. En god och älskad man flög till himlen och inget mera hände.
Som ett så kallat Bric-land har Sydafrika - jämte Brasilien, Ryssland, Indien och Kina - erkänts som en kommande ekonomisk stormakt. Ekonomin har tredubblats. Levnadsstandarden har stigit markant, en svart medelklass har blommat upp, ehuru ojämlikheten mellan dem i topp och dem i botten ökat. Skolorna är fler och bättre, sjukvården tar sig. Men arbetslösheten är stor och 40 procent av befolkningen är under 20 år.
Fler människor är missnöjda med att glaset är halvtomt än de som är nöjda med att glaset är halvfullt.
Som demokrati är Sydafrika bara 20 år - och varje förälder vet att 20-åringar är kvar i slyngelåldern. Men det är en success story i klass med Estlands, Georgiens och Perus.
Men ANC som var en radikal, delvis kommunistisk, befrielserörelse kom att bli på samma gång Partiet, Regeringen och Staten. Det var naturligt. Inga alternativ fanns. Men det blev för starkt.
Förändringar kommer. Den liberala Demokratiska alliansen dominerar i Kapprovinsen och attraherar män- niskor av alla kulörer. Men fortfarande ett alltför ”vitt” parti för att i bli störst. Agangpartiet är svart, har intellektuell skärpa och en karismatisk ledare, men behöver ytterligare fem-tio år för att visa sin bärkraft.
Under den tiden måste ANC kämpa med sitt interna problem: ministrars och makthavares tjuvaktighet. För mycket pengar ligger i den offentliga sektorns händer. Enda sättet att få kontrakt på att bygga fotbollsstadion, skolor, sjukhus och flygplatser är att betala mutor till ministrar och deras tjänstemän.
Hur tror ni att Sverige och Saab lyckades sälja 28 Jas Gripen till ett land utan fiender? Rätt svar: korruption. 270 miljoner kronor (minst) stacks i händerna på ”rätt människor” inom ANC. Uppgifterna förekommer i André Brinks självbiografi, ”A fork in the road”.
Ur detta kommer ingen ut med hedern i behåll.
Men det ändrar inte den övergripande bilden: Sydafrika är ett gott land.
Jag läser just nu ...
… något på svenska så ovanligt som en politisk-filosofisk studie, Per Svenssons ”Därför hatar alla liberalismen. Och därför har alla fel.” En rapp titel på en avmätt hyllning till individualismen och en råsop mot den till- tagande romantiseringen av kollektivismen. Läs den fräckt och elegant skrivna avhandlingen och bli lite fri i sinnet!
Parkinsons lag …
… skriven 1957 pekade på hur statliga institutioner ständigt ökar personalstyrkan, oberoende av vilket arbetsresultat som åstadkoms. Nytt rekord gäller regeringskansliet. På Tage Erlanders tid, skriver tidningen DSM, bestod det av två personer.
När Olof Palme senare knöts till kansliet var det bara på halvtid. I regeringen Reinfeldt 1 hade personalen sprungit upp till 109. Nu är den 183. Vem har gömt bromsvätskan?
Jakten på sälar ...
… får den brittiske sångaren Morrissey att gå i taket. Högt i överkant. Han jämför den kanadensiska säljakten med Förintelsen, Hitlers utrotning av judar. Så drastisk var inte ens Brigitte Bardot, när hon på 80-talet kampanjade för sälungarna. Vi svenskar ska se upp. Tänk om Morrissey kommer till Västernorrland första måndagen i september och ser hur älgjakten går till. Då laddar han om.