En lokal där det är svårt att älska människorasen
Den lite för stora frukostmatsalen på det lite för stora hotellet. Den här oerhörda mängden människor som stoppar i sig den här oerhörda mängden mat.
Det är äckligt.
Kön till buffén i stora frukostmatsalen - är detta helvetet? Ja, kanske. Det här är en sån lokal där det är så oerhört svårt att älska människorasen. Jag är en del av boskapet som ska utfordras.
Jag står i kön till påläggen, ser människorna framför mig. Rufsiga i håret, oduschade, lukt av cigarettrök på fingrarna, tomma blickar när vi rör oss en decimeter framåt och sen stilla igen. Långt där framme glänser den prickiga korven i lysrörs- skenet. Jag ser och hör allt. Smörglans på fingertopparna när de plockar på sig, Någon samlar i en harkling upp snor från gommen, och sväljer - ljudlöst. En annan hostar rakt ut, över ost och korv. Det är så mycket mat här. Vi går skrämda åt sidan när personalen kommer springande med nya stålbyttor av bacon och korv och ägg. Mannen framför mig är fascinerande långsam när han hanterar byttorna. Det är som att han gör det med flit, för att jävlas med mig här bakom. Jag försöker köra om till höger, och sen till vänster, men han parerar ut mig hela tiden. Jag suckar ljudligt.
Jag sätter mig ner med mina byten från buffén. Ser ut över matsalen. Där sitter någon som försiktigt lutar sig i sidled på sin plats, och sen rätar hon ut sig igen. Jag vet vad hon gör, för jag gör det själv: hon släpper sig lite elegant. Jag tar fram min DN. Den blir mitt skydd. Jag bygger den som en skärm framför mig.
”Är det ledigt här?” Vad ska jag svara? Det är bara att nicka. Han sätter sig ner. Han sitter för nära. Jag hör hans lätt visslande andning genom näsan när han äter sin filmjölk. Jag visualiserar hans tunga, som en tvångstanke: den är vit av mejeriprodukter, det är granola-rester överallt på den.
Jag står inte ut. Jag går upp för att ta en kaffe. Jag står och betraktar apparaten, begriper mig inte på den, står och glor på den länge. Plötsligt hör jag en djup suck bakifrån, en man forcerar fram, trycker undan mig och för sin kopp till kaffe-apparaten. Han tittar på mig snabbt med hat. Äckel. Jag nås av en insikt. Lite som när Nils Ferlin upptäckte att ”mitt tak är någon annans golv”: Jag upptäcker att det äckel jag känner för dig, det känner du också för mig.