Det är coolt att få snoka i kändishusen
Jag hade från Skåne åkt över till Danmark for å spise danskt, det godaste som finns, nämligen en fiskefilet med hjemmerørt remoulade. Men på vägen fanns vägvisaren till Rungsted. ”Höger”, kommenderade min hustru. ”Det finns ett Karen Blixen-museum.”
Blixen är en av tidernas bästa författare (bland annat ”Den afrikanska farmen”, filmad som ”Mitt Afrika”.) Blixens eget livs historia var en såpa. Som en roman av Jackie Collins (”Hollywoodfruar”). På åttiotalet kallades genren är FLN (flärd, lidelse, njutning) eller mera brutalt för tantsnusk.
I Blixens fall var det stil och savann, adel och intriger, pengar, kärlek samt en ålderdom med en diet av enbart ostron och champagne och en död i syfilis.
Klart att man vill se detta liv levandegöras på ett museum; jag hade redan varit på Blixens kaffefarm vid foten av Ngongbergen utanför Nairobi. Intressant. Men med en irriterande sammanblandning mellan Blixens verklighet och Meryl Streeps och Robert Redfords filmfiktion.
Men, tänkte jag nu i Rungstedlund, där Blixen föddes och dit hon återvände efter sina afrikanska äventyr och levde till sin död, 1962, 77 år gammal, det man ser är som att rota i en suvenirsamling: en gammal skrivmaskin som hon hamrat på, ett vackert bord i ädelträ vid vilket hon ätit, några goda tavlor, som hon själv var mästare till, och fotografier där hennes fågeltunna skönhet kan beundras (hon var anorektiker). Än sen då ...?
Jag erinrar mig hur kåsören Ludvig Rasmusson, Sveriges Radios bildade och självständiga röst, för sju–åtta år sedan i ett teveprogram fick frågan om sin syn på entréavgift på museer. Han var för avgift: ”Vi betalar ju för att gå på bio.”
Men barnen? Vi tror, sa den förargelseväckande Rasmusson, att museibesök är så nyttiga och stimulerande. Barn tycker det är stelt och tråkigt. Låt dem slippa! (Jag ringde Rasmusson och frågade om han stod fast vid omdömet. Ja – med undantag av Etnografiska, där han varit med sitt barnbarn.)
Museer ger vuxna gott samvete. Präktigt och kulturellt. Visserligen poppar många till sig med mera ljus och ljud (och oljud). De förvandlar sig från museikatedraler till interaktiva konsttempel som det stod på en kultursida. Men blir de bättre?
Kändismuseerna är i en klass för sig: det mesta är kitsch. Regel: På något bord ska det ligga ett par gamla läsglasögon.
Det sänder signal om bildning. Det smittar av sig på besökaren. I Eisenstadt i Österrike besökte jag den byggnad där kompositören Haydn på 1700-talet bott tolv år. Om jag minns rätt fanns det inte en möbel, en penna eller ett notblad som var äkta vara. De var ”tidstypiska”.
Marie Curie, fysikgeniet och nobelpristagaren, hade sin födelseplats i Warszawa. Det är nu museum. Jag har varit där två gånger. Inte en detalj har fäst sig i mitt minne. Likadant med Övralid och Mårbacka.
Vad är det som gör celebriteters bostäder till turistmagneter?
De ger besökaren en image av kulturintresse. Och låt oss bekänna: det är coolt att få snoka i en kändis garderob och tro sig förstå något om dennes liv. Det är som att läsa Svensk Damtidning med bilder från Gods & Gårdar.
Jag har därigenom en förklaring till ett fenomen jag stötte på under den vinter, som jag tillbragt på Kuba. Jag löste biljett till allt det som ”man ska ha sett på Kuba”. Det var historia, inte kändiseri. Utfallet var ett och det samma: jag var alltid ensam.
Jag besökte Grisbukten, platsen på Kubas sydkust, där i april 1961 CIA-utbildade exilkubaner hoppades skapa en folkresning mot Fidel Castros revolution. Det finns nu ett ganska bra museum med de flygplan och de jeepar renegaterna använde. I museet vandrade jag omkring allena.
Jag såg platsen för båten Grandmas landstigning vid Manzanillo på Kubas sydostkust i november 1956, den som från Mexiko fraktat 82 rebeller som skulle göra revolution. I en skog nära stranden fanns ett stort museum i betong. Jag gick dit. Allt stängt. Jag knackade liv
i en vaktmästare. Han visade mig runt - och ensam betraktade jag en kompass, ett gevär och en blodig skjorta.
Jag tog mig till Fidels födelse- och uppväxtplats, lantegendomen Birán i nordost. Givande. Det gav en bild av det koloniala liv han vände sig emot och hur knatten, född 1926, som var duktigast
i skolan, blev marxist och krigare. Men jag vandrade ensam bland byggnaderna.
Jag bilade till den grotta, Cueva de los Portales, där Che Guevara ledde en armé inför hotet om amerikanskt anfall under Kubakrisen oktober 1962. Grottan var manligt kärv med bara en fältsäng, en fälttelefon och det schackbräde vid vilket Che fördrev tiden. Bara jag besåg detta.
Slutsats: det är inte historia Kubas övriga 3 miljoner turister är ute efter.
Vi söker kändiseffekt. Min fördom bekräftades, när jag kom till Finca la Vigia, den villa på en kulle 15 kilometer utanför Havanna i vilken Ernest Hemingway bodde 1939-61. Snyggt, mysigt. Och smockfullt. Sju turistbussar på parkeringsplatsen, besökare från Ungern och Israel, Nya Zeeland och Sverige. Vinden fångade gardinerna. Det hängde djurhuvuden på väggarna, hans safaribyten från Kenya. Man tänker: ”…och där sov han och där skrev han och där… ” Som ett trivialt hemma-hos-reportage.
Här fångades machofjanteriet in på samma vis som tantsnusket stack mig i ögonen i påskas hos Karen Blixen.
Jag vandrade ner till Hemingways swimmingpool och min guide sänkte rösten, när han pekade och sa: ”Där badade Ava Gardner naken.”
Jag läser just nu...
… en pocket som kostat några tior. Den kvitterar med att ge mig tårar värda några hundringar och skratt för fler tusen. ”Sju jävligt långa dagar” av Jonathan Tropper utspelas kring en amerikansk-judisk familj
i sorg, otrohet och slagsmål. Den är som en Woody Allen-film näringsförstärkt med slapstick.
Bandy-VM...
… har ägt rum i Chabarovsk i Sibirien. En god vän var där och mejlade mig: ”Torsdag. Strålande sol för tredje dagen i rad och efter frukost samlas vi på Leninstadion…” Leninstadion?! Kan vi inte slippa det. Annars har vi snart Hitlerarenan och Pol Pots sporthall.
Sänd Gävlepolisen...
… till Skåne. En ung man rattade sin bil i Gävle för sakta enligt trafikpolisen. Den skrev ut böter på 1 000 kronor. I Skåne kör alla för sakta. Jag noterade att på vägar jag känner väl hade 50-skyltarna plockats ner och ersatts av 40-skyltar. Likadant med 90-skyltarna. Nu gäller 80. Detta är definitivt för sakta och bara Gävlepolisen kan komma till rätta med detta.