Kvinnan i mig vill bara få vara fri att leva
Hon säger att det finns ett socialt ansvar i att vara kvinna.
Att det är det som gjort henne rädd. Eftertänksam. Begränsad. Fast i känslan av att aldrig kunna göra rätt. Göra tillräckligt.
Och jag lägger huvudet på sned och tänker på alla regler vi tvingats växa upp med, för att spelbanan aldrig varit fri. Inte för oss. Inte nu och inte då.
För hur ska vi veta annat, när samhällets strukturer till och med bedömer längden på våra kjolar?
Så i stället tar vi oss an uppgiften, att anpassa oss till förväntningar, som att hela våra liv hänger på det. För de gör ju det någonstans, också. Sa någon.
För det finns ett socialt ansvar i att vara kvinna.
Ett socialt ansvar i att finnas till, för alla andra.
Att vara bekväm och till lags.
Men jag vill inte vara det. Vara till lags. Inte alltid. Aldrig, om det innebär att anpassa mig efter strukturer eller normer eller förväntningar.
Jag vill vara allt det andra. Allt som är jag, inombords och utanpå, för att det är min rätt.
Jag vill vara stökig. Svår att förstå sig på. Jag vill göra fel för att göra rätt.
Jag vill kunna jaga en dröm och ta för givet att jag blir bemött med samma förutsättningar som alla andra. Jag vill tjäna pengar och jag vill tjäna mycket och jag vill gå hem i mörkret med musiken på högsta volym. Jag vill säga ifrån. Jag vill bli tagen på allvar och jag vill skratta högt.
Jag vill växla mellan att vara perfekt och inte, utan en förväntan på att jag bara ska vara det ena. Det svåra. Det ouppnåeliga.
Jag vill bli avgudad och hyllad och aldrig bortglömd. Jag vill få gömma mig under täcket och inte gå upp. Jag vill skapa revolution eller inget alls.
Jag vill inte alltid tänka två gånger. Så jag gör inte det heller. Inte jämt.
Inte längre.
För det är den jag vill åt. Friheten.
Jag vill få vara människan i den kvinna som jag är med allt vad det innebär. Och att alla som kommer efter mig ska få samma möjlighet. Att vara fria.
I sitt kön, i sin sexualitet, i sin kraft och i sina drömmar. Yrkesmässigt och personligt och nu och för alltid.
Jag vill inte vara mitt eget motstånd framåt. Och jag tänker inte vara någon annans heller.
Förtrycket är långt ifrån borta. Det här och det är konstant men det är inte definierande. Om vi inte vill.
För mellan det finns också annat. Människan i kvinnan.
Ett liv att leva och slåss för.
För oss själva. För andra. För de som inte kan.
Tvivlet är inte vårt att bära. Inte mitt. Så jag tänker heller inte göra det.
Världen är bättre när styrkor får blomma.
Din och min. Våra. Kvinnornas. Icke-männens.
Låt det här bli våren vi längtat efter.