Jakten på inre frid – en återvändsgränd

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

När författaren Maria Sveland gjorde succé med romanen Bitterfittan för några år sedan blev folk förbannade för att författaren själv minsann levde i en trygg och härlig kärnfamilj.

Skilj dig då för fan! skrev krönikörerna surt.

Sagt och gjort? I helgens stora intervju i Svenska Dagbladet berättade Sveland i alla fall om att hon, efter att ha levt tillsammans med maken i 15 år, nyligen har gått igenom en skilsmässa. Det är naturligtvis inget konstigt med det – varje år kraschar över 20?000 svenska äktenskap.

Men i intervjun säger Sveland att hon skilde sig, inte för att han var en skitstövel eller för att hon ville dejta yngre män eller för att de helt enkelt tröttnat på varandra.

Utan för att hon ville ta reda på vem hon egentligen är.

Hitta sig själv, få mer tid. Fler par borde göra samma sak, menar Sveland, till exempel skaffa varsin lägenhet: Det frigör så otroligt mycket energi att skilja sig. Det är inte första gången jag hör det.

Faktum är att jag hör det hela tiden, från min omgivning.

Hur vi kvinnor ska skaffa egen tid, bli harmoniska på egen hand, fokusera på oss själva, hitta balans, blunda och vända blicken inåt, eller egoboosta med Blondinbellas ord. En hel generation verkar vara märkligt upptagen med detta introverta isoleringsprojekt. Me, Myself and I. Ett liv som bara kretsar kring nästa ashtanga­yogapass och glädjen över att få vara mol allena.

Det känns logiskt att det senaste tillskottet i den dignande damtidningshyllan, efter att vi läst husmorsblaskor som Family Living och Mama i åratal, heter Yourlife. Projekt Familj är över – nu handlar det bara om Dig och Dina drömmar (och så lite om Afrika på sidan 21).

Chefredaktören Carina Nunstedt radar upp sitt höstschema:

1. Yoga.

2. Tystnad.

3. Tacksamhet.

Jag undrar bara, vad är tanken att detta ska leda till? Vad är det ni yogande, tysta och harmoniska kvinnor egentligen tror att ni ska hitta där inne i er själva?

Vad är det ni letar efter när ni sitter där i timtal, uppslukade av ert mindfulnessmysiga jag, helt ensamma i någon rogivande skräddarställning, längst in i hörnet er alldeles egna, ödsliga eremitlägenhet? Lycka? Djup?

Sanningar? Jag tror inte ett dugg på det där.

De människor jag träffat som är besatta av att finna inre frid har sällan varit särskilt djupa, utan tvärtom rätt nollställda inför sakernas tillstånd, liksom likgiltiga, tomma och ytliga. Att vända blicken inåt verkar mest vara en återvändsgränd. Det är dags att inse att yogamattan är en kvinnofälla.