Hjärnan är positiv till det EU som hjärtat misstror
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-10-19
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
I djupet av mitt hjärta har jag aldrig blivit riktigt vän med EU. Jag vet att mina skäl är känslomässiga, inte förnuftsbaserade i någon större utsträckning. Mitt problem är att jag hyser djup misstro mot överstora organisationer, deras syfte må sedan vara hur hedervärt som helst.
Misstror jag då också FN i konsekvensens namn? När jag nu en gång inte gillar de stora sammanslutningarna?
Nej, FN misstror jag inte i grunden. FN är inget maktcentrum som suger åt sig inflytande från periferin av medlemsländer. FN vakar över en global världsordning i fredens tjänst och har, när säkerhetsrådet så beslutar, vissa möjligheter att sätta kraft bakom sina ord. Men FN inkräktar inte ett ögonblick på sina medlemsländers politiska autonomi.
EU är något helt annat. EU växer sig mer och mer till det politiska och administrativa centrum från vilket makten över medlemsländerna utgår.
Förvisso är EU-parlamentet demokratiskt valt och kommissionärerna utses av de nationella regeringarna. Men de alleuropeiska valen förser inte parlamentets ledamöter med distinkta mandat och kommissionärerna tilldelas ansvarsområden efter ordförandens godtycke. Denna i sin tur utses på basen av avancerad kohandel mellan de europeiska regeringarna.
Den nya grundlagen ska göra EU mer demokratiskt med starkare betoning på en parlamentarisk ansvarsordning. Det är förstås utmärkt. Men ändå kan jag inte förstå annat än att maktutövningen inom EU också i fortsättningen kommer att vara tämligen "överhetlig".
Det ligger nämligen i den stora organisationens natur. Dess strävan att stärka sig själv, att integrera alla disparata delar, i detta fall praktiskt taget alla Europas länder, i sin egen styrande apparat, gör att organisationens överordnade perspektiv dikterar politikens substans. Ett evigt förhandlande om regler och statuter ersätter det demokratiska meningsutbytet om värderingar, om sociala målsättningar, om människosyn och det eftersträvansvärda samhället.
Så resonerar min intuition. Min tänkande hjärna resonerar annorlunda.
Min hjärna talar om för mig att EU förvisso är en stor politisk och administrativ organisation. Men EU är framför allt ett politiskt projekt som syftar till att integrera hela Europa i det system för välstånd, demokrati och mänskliga rättigheter som ett utvalt fåtal länder etablerade efter andra världskriget.
Min hjärna säger mig att EU är en progressiv pådrivare av stora mått för alla de nya medlemmar som anslöts till unionen den 1 maj och en hett efterlängtad gemenskap för de mest upplysta och demokratiska krafterna i dessa länder.
Två motsatta intryck av EU avtecknar sig för mig på basen av den senaste tidens medierapportering.
Å ena sidan ser jag framför mig en mycket oroande utveckling. En reaktionär klick med Rocco Buttiglione som affischnamn och José Manuel Barroso som ett slags garant håller på att slå klorna i EU med hjälp av den ogenomskinliga kabinettspolitik som präglar maktutövningen i jätteorganisationer.
Visserligen kan EU skaka av sig det här hotet genom att EU-parlamentet förkastar hela EU-kommissionen eller tvingar Barroso till ommöbleringar bland kommissionärerna. Hur det än blir har vi dock fått en aning om vilken typ av brödraskap som kan etablera sig inom ramen för en mäktig organisation.
Å andra sidan ser jag framför mig det demokratiska lyft EU är på väg att erbjuda Turkiet som inför utsikten att accepteras som EU-medlem håller på att göra sig av med sin mest stötande lagstiftning på områden som rör humanitet och jämlikhet.
Kanske är EU som projekt dubbelbottnat. Kanske är EU både en demokratisk motor av ovanlig kraft för länder som har lidit brist på demokrati och en urholkare av demokratin för de länder som av tradition har haft korta avstånd mellan styrande och styrda.
Kanske är EU en oundgänglig organisation för den fundamentala integreringen av Europas folk i ett gemensamt system för välstånd i alla bemärkelser och samtidigt en organisation som i grund ska omstöpas när målet någon gång är nått.Mitt problem är att jag
hyser djup misstro mot överstora organisationer.