När Vattenfall ljuger är hjärtinfarkten nära

Publicerad 2012-01-03

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

63 TIMMAR UTAN STRÖM Elisabet Höglund var sist av alla i östra Svealand att få elen tillbaka efter Dagmars framfart natten till annandagen.

”Vi ser till att över 800 000 hem och ­företag får det ljust och varmt.” Så skriver statliga Vattenfall på sin hem­sida. Men detta är lögn, särskilt för de tiotusentals kunder hos Vattenfall, som i förra veckan drabbades av strömavbrott efter stormen Dagmar. Som mest var nära 200 000 abonnenter utan ström från natten till annan­dagen. Jag var en av dem. Jag var dessutom den sista av alla i östra Svealand som fick strömmen tillbaka.

Klockan 03.25 natten till annandagen gick strömmen. Vårt hus ligger mitt ute i skogen på Södertörn utanför Stockholm. Klick, sa det, när julgranen och adventsstakarna slocknade. Vi var först inte oroliga, eftersom vi tidigare varit vana vid strömavbrott. Som elnätkund hos Vattenfall kände vi oss extra trygga. Det gör vi inte längre.

Elfelet var enkelt och borde snabbt ha kunnat avhjälpas. En björk hade blåst ner över en elstolpe några hundra ­meter från vårt hus och slitit loss en 400 volts matarkabel, som nu låg mitt övergrusvägen. I övrigt inga skador.

En granne anmälde strömavbrottet redan tidigt på annandagens morgon. Några timmar senare gjorde jag detsamma.

Annandagen gick utan att ­något hände. Huset blev allt kallare. Det kom inget ­vatten ur kranarna. Det gick inte att spola på toaletten. Duscha eller tvätta sig var inte att tänka på. Det gick inte att laga mat. Det gick inte ens att koka kaffe. Paniken kom allt närmare.

Natten gick. Det blev tisdag den 27 december. Fortfarande ingen ström. Jag gjorde ännu en felanmälan. Inget hände. Jag tog kontakt med Vattenfalls presstjänst för att få prata med någon tekniskt ansvarig. Ingen reaktion. Desperationen var nära. Nästan hela dagen tillbringade jag i sängen under ett täcke, som inte längre höll kylan borta.

På tisdagskvällen ringde plötsligt vår granne och undrade, om vi hade fått strömmen tillbaka. ”Nä”, svarade Bosse. ”Här är kolsvart”. ”Men Vattenfall ringde just till oss och berättade att felet var lagat”, sa grannen. Vi stod som frågetecken. Ingen linjemontör hade ens ­varit i närheten av vår avslitna ledning. Vattenfall ljög. Jag ringde omedelbart till Vattenfalls kundtjänst (ett call­center i Umeå) och undrade, hur bolaget kunde påstå, att strömavbrottet var åtgärdat, när detta inte var sant.

Kundtjänstkillen tvingades medge: ”Ja, jag ser här att felet är kvar”.  ”Men hur kan ni då påstå, att strömmen är till­baka?” undrade jag. Hjärtinfarkten var mycket nära nu. ”Jo”, svarade han, ”högspänningsledningarna i ert område är ­lagade och då brukar vi säga, att felen är avhjälpta”. ”Men det går väl ingen högspänd ström fram till våra hus”, protesterade jag. ”Det går 380 V lågspänd ström i vår ledning och den är fortfar­ande trasig!” Han tvingades medge, att jag hade rätt. Vattenfall ­hade ljugit. ­Ännu en gång.

Natten gick. Det blev onsdag den 28 december. Fortfarande ingen ström. När ytterligare en granne anmälde ­felet, fick hon veta, att det inte hade gjorts någon anmälan om strömavbrott på den här linjen! ”Men alla mina grannar har ju anmält strömavbrottet för flera dar sen”, skrek grannen i tele­fonen. ”Nej”, svarade damen hos ­Vattenfalls kundservice, ”det finns ­ingen anmälan gjord”. Det var naturligtvis också lögn. Kanske tog man en rövare för att slippa betala avbrotts­ersättning.

Dagen gick. Nu hade det blivit så kallt i huset, att vi tvingades ha ytterkläderna på inomhus. Utan vedspisen i köket hade vi inte klarat oss. Först klockan 18.21 onsdagen den 28 december kom strömmen tillbaka.

Vi hade då varit utan ström i 63 timmar, alltså i nära tre dygn! Detta trots att en lag, som trädde i kraft den 1 juli ifjol, tvingar elbolagen att inom 24 timmar ­åtgärda ­alla strömavbrott! Vattenfall ­hade alltså inte bara ljugit för sina ­kunder. De hade också brutit mot lagen och riskerar nu höga böter.

Hade vi bott i en avlägsen glesbygd med 50 centimeter snö och i 20-gradig kyla, hade jag kunnat förstå. Men vi bor 3,5 mil från Stockholms city och 800 meter från en hårt trafikerad länsväg. På marken finns inte en snöflinga. ­Elbolagen skiter i oss småkunder – för vi är inte lönsamma.

Elisabet Höglund

Följ ämnen i artikeln