Strippbussen har ingenting med jämställdhet att göra

När det rullar runt en strippbuss på Stockholms gator, med ambitionen att främja jämställdhet, då vet vi att PK-Sverige har gått för långt.

Är det detta svenskarna vill ha, striptease med ett förkläde av jämställdhetskamp? 

Bussen syns på långa vägar när den rullar fram, rött och blått ljus skjuter ut från fönstren, sidorna av bussen är täckta av bilder på halvnakna kvinnor och män. Dov musik sipprar ut från fordonet. För den som kliver på väntar strippshow. Du som har besökt strippklubb vet precis vad som sker där inne. Halvnakna människor jobbar för sedlarna som kastas mot deras kroppar. Eller kanske petas in mellan underkläder och naken hud. Det nya med strippbusskonceptet är två saker – att det är en utmanande show som rullar runt på hjul och att man säger sig vilja främja jämlikhet för att man låter både män och kvinnor dansa. Målet är att kunderna ska bestå av lika många kvinnor som män. 

Att strippbussen marknadsförs som jämställd speglar Sverige ur en särskilt dum synvinkel. Att hävda att strippbussen har något med jämställdhet att göra är inget annat än bullshit. Är vi så ängsliga, vi svenskar, att vi använder jämställdhet som ursäkt när vi egentligen bara vill gå och bli kåta till halvnakna dansande kroppar? Om du gillar att gå på strippklubb, eller åka strippbuss, gör det då. Om du känner tillfredsställelse av att kasta pengar på människor, kasta. Om du känner ett rus av makt, välbehag eller helt enkelt roas av att betala för att få bli kåt – kör. Och stå för det, men kalla det aldrig jämställdhetskamp. 

Jag har tillbringat ett oräkneligt antal timmar på strippklubbar. Jag har druckit billiga groggar ut plastglas på sunkiga barer i Bronx som förde tankarna till Tony Sopranos Bada Bing. Trötta strippor dansade för en handfull män som satt med uttryckslösa ansikten vilande i händerna. Armbågarna stötta mot barkanten. Jag har besökt flashiga klubbar i Miami där musiken dånade, spriten flödade och pengarna täckte hela golvet som en tjock matta. Jag har sett rika Wallstreetsnubbar få ryggmassage av tjejer i sena tonåren, samtidigt som en annan tjej klädde av sig vid strippstången uppe på scen. Från det ruffigaste till det allra lyxigaste klubbarna – ingen jämställdhet så långt ögat kan nå. Innan jag går vidare i mitt resonemang kanske jag ska förtydliga att jag har besökt alla dessa strippklubbar i samband med inspelningen av dokumentären ”Amie och Fannas StripTrip” som finns att se på SVT Play. 

I timmar och åter timmar har jag pratat med tjejer som dansar om sex, pengar och makt. Om psykisk ohälsa och om övergrepp. Den röda tråden bland alla strippor jag någonsin träffat har varit fattigdom och uppväxter med få valmöjligheter. Vissa av tjejerna var aktivister som ville förändra branschen, andra kände knappt till begreppet feminism. Självklart finns det systerskap och tankar om organisering bland de vars lön är sedlar som kastas på dom. Att jobba som strippa och att kämpa för en jämställd bransch och ett feministiskt samhälle är inte ett motsatsförhållande. Jag tror på kampen om den kommer därifrån – från dansarna. Som dansare är du en väldigt liten bit i det stora pusslet som är industrin. Andra pusselbitar är kapitalism, sexism, ofta rasism och pusselbiten som är människor som är redo att betala för andras kroppar. Ingen av dessa pusselbitar finns med när du bygger en jämställdhetskamp. Att ägaren säger sig vilja främja jämställdhet genom att slänga in några manliga dansare känns lika löjligt som det känns falskt. Strippbussens påstådda jämlikhetsarbete är bara svensk ängslighet i ny skrud.

Följ ämnen i artikeln