Den svenska flygskammen går på export över världen
En bekant frågade häromdagen om jag skulle komma på en branschfest i Stockholm senare i vår och jag svarade att jag inte kan flyga till Sverige och tillbaka till Paris för ett enda ärende. Jag har för mycket klimatångest.
– Jaha. Ja, det har inte jag, svarade han och så gick samtalet vidare.
Det var som om jag sagt att jag slutat äta mat med tillsatser i rädsla över cancer och min samtalspartner helt enkelt valt att inte tro på larmrapporterna. Som om det handlade om det egna välbefinnandet.
Klimatångest är ett idiotiskt ord eftersom det antyder att rädslan inför civilisationens undergång är en sorts individuell neuros som kan behandlas med terapi. Men det är praktiskt att ta till för att slippa säga ”jag tycker det är osolidariskt att flyga runt för nöjes skull” och därmed förstöra stämningen.
Sanningen är förstås att jag, liksom många barn av min generation, redan flugit runt som en flyttfågel i hela mitt vuxna liv. För några månader sedan drabbades jag av en livskris och var ”tvungen” att flyga till Sverige. Jag kommer att göra det igen.
Fenomenet att skämmas eller att förebrå andra för att de flyger är kanske den svenskaste värdering vi har just nu. Och det håller på att få spridning. De senaste veckorna hörs ”fliggskamme” allt oftare i franska medier och internationella tungviktare som Forbes och The Guardian har skrivit långa texter i ämnet. Flygskammen går på export på svenska, en värdig efterträdare till smörgåsbord och ombudsman på den internationella scenen.
Det raljeras för all del också kring de rättrådiga nordborna, detta ständiga moraliska föredöme för resten av världen. Men det visar mer än något att klimatfrågan bränner som mest när den västerländska livsstilen ifrågasätts.
På kontinenten är idén om att sluta flyga fortfarande en ickefråga för gemene man. I min svenska kompiskrets är de kompensatoriska ursäkterna för att åka på en långhelg i New York många och kreativa: Jag har ju inga barn (stor koldioxidvinnare), jag har varit vegetarian i tjugo år (också ganska gångbart) och så den eviga nödutgången ”men Kina då” (schack matt!).
Flyget står bara för tre procent av de globala utsläppen i dag, men nöjesflygandet är också det enda färdsätt vi måste ge upp för att ha den ringaste möjlighet att nå ett koldioxidneutralt samhälle. I princip alla andra transportmedel går i teorin att ersätta med förnybar energi, men vi har inga elektriska flyg och vi ser inte ut att få några under det närmaste decenniet heller. Att välja flyg som går på biobränsle är moment 22, eftersom de enorma mängder skog som då måste avverkas behövs för att suga upp våra koldioxidutsläpp.
Eftersom makthavarna har ignorerat klimatfrågan så länge och så framgångsrikt kommer varje nödvändig politisk åtgärd att upplevas som ett akut ingrepp i samhällsmodellen, i turistnäringen, i den personliga integriteten. Vi har redan ord för detta. Rörelsefriheten, marknadskrafterna och den av Gud givna tillväxten. De klingar förstås bättre än förbud, inskränkningar och ångest.
Kampen om mänsklighetens framtid är också en strid om vilka ord som ska få sätta agendan och här håller något på att hända. I går debatterades begreppet ”écocide” i den franska kammaren, ett lagförslag för att jämställa miljöförstörelsen med brott mot mänskliga rättigheter. I Storbritannien förklarade parlamentet samma dag ”climate emergency”, ett icke politiskt bindande men symboliskt viktigt steg för att erkänna det ekologiska nödläget. I USA driver den demokratiska kongressledamoten Alexandria Ocasio-Cortez på för omställningspaketet Green New Deal.
Att svenskans bidrag till den internationella klimatvokabulären spelar på individuella skamkänslor är både logiskt och lite svårmodigt exotisk i omvärldens öron.
Ångest är vår arvedel. Det är inget att skämmas över.