Angela Merkel – en velande kappvändare
Först nu, när tyskarna har tröttnat på Angela Merkel, börjar jag se hennes storhet.
Kanske för att jag är i Berlin när ”Mutti” (mamma) tillkännager sin avgång som partiledare och hela landet tycks stanna upp. Även hennes kritiker blir lite sentimentala när de inser att Merkels epok är till ända, efter fyra mandatperioder.
En del utmålar nu den 64-åriga kristdemokratiska förbundskanslern som någon slags idépolitiker, som den ”fria världens ledare”, men det är bara för att de jämför henne med högerpopulister som drar hårt i nationalistisk riktning.
Merkel har varit allt utom idépolitiker. Hon har aldrig mött en kappa som hon inte har velat vända efter vinden. När andra partiers politik har varit mer populär har hon skamlöst knyckt den. Hennes velighet under eurokrisen gav till och med upphov till ett tyskt verb: att ”merkla” – att inte bestämma sig.
Utan denna bakgrund missförstår man hennes beslut att ”öppna gränsen” i september 2015. Det var inte någon illvillig plan att dränka Europa i flyktingar, men inte heller någon humanitär åtgärd från en övertygad liberal. Det var bara Merkel som merklade.
Tusentals flyktingar hade börjat ansamlas i Ungern, då Orbán-regeringen uppförde taggtråd bakom dem och blockerade järnvägen framför dem. Människor blev allt mer desperata. Vissa vandrade på motorvägen mot Österrike, andra packade in sig i små bagageutrymmen.
När 71 kvävda flyktingar, fyra av dem barn, upptäcktes i en övergiven lastbil på vägen mot Wien blev det för mycket. Merkel och Österrikes regering beslöt den 5 september 2015 att tillsammans ta emot de flyktingar som fastnat i Ungern.
Det var tänkt som ett undantag, men delvis på grund av tyskarnas varma välkomnande lockades fler flyktingar dit. Merkel ville inte alls hålla gränsen öppen – hon ville stänga den. Den 12 september var polisen utkommenderad och det fanns en färdig order att inte släppa in någon. Men inrikesministern tvekade att underteckna den. Det var oklart om det var i enlighet med EU-lagen att stänga gränsen och hur skulle folket reagera om de såg tyska poliser ge sig på tusentals flyktingar?
Så han ringde Merkel – som merklade. Hon sa till slut att han skulle underteckna ordern bara om han kunde garantera att den är laglig och att de slapp se bilder på beväpnade tyskar som slår flyktingar blodiga. Det kunde han inte.
Ingen vågade ta ansvar för beslutet, så flyktingarna fortsatte strömma in. Det fanns ingen plan. Det bara hände. Som så ofta i politiken. I dag menar många att detta avslutade Merkels karriär. Men om det hade blivit en blodig gränsstängning eller massdöd längs motorvägarna hade hennes karriär också avslutats, men på ett betydligt mer ödesdigert sätt för Tysklands självbild.
Det finns inget romantiskt över detta politikeröde. Merkel stoppade i stället flyktingarna bakvägen, genom att muta Turkiet att blockera sina gränser. Men i tider då dålig impulskontroll verkar styra storpolitiken finns det ändå något tilltalande med den som grubblar och velar.
Om Tyskland en dag struntar i om besluten är lagliga och vilken effekt de har på enskilda människoliv så kommer nog vi också att sakna Angela Merkel.
Multikulti ist tot
För den som tror att Merkel är någon multikulti-flummare ska nämnas att hon dödförklarade ”det mångkulturella samhället” redan 2010.
Du kan ta Mutti ur öst, men inte öst ur Mutti
Merkel är uppvuxen i det kommunistiska Östtyskland. Hon menar att det förklarar varför hon ibland köper något i butiken bara för att det finns där: ”förr i tiden, i bristsamhället, var man tvungen att ta vad man än kom över”.