Är vår tanke på Europa ett minne blott?

Störst I Frankrike blev högerextrema Front National, med partiledaren Marine Le Pen i spetsen, största parti med 25 procent av rösterna i EU-valet.

Det var valkvällen. Jag zappade på tv:n för att få en övergripande bild av vad som hände i Europa.

Var den ålderstigna och bortskämda, plågade, trygghetsförgiftade och aningen korkade världsdelen i färd med att unisont gå in i ett nationalistiskt rus? Skulle småsintheten och gapigheten, ­jingoismen och xenofobin göra oss så ­insulära, att vi nu alla skapade oss vårt eget Folkrepubliken Donetsk?

I så fall ska jag till mina barnbarn säga, att tullinspektör är ett framtidsjobb. De kan också glädja sig åt att vid alla nya gränskontroller ska de känna sig lika välkomna som på Newarks flygplats i New Jersey.

Stå stilla i kön! Bye-bye frihandel och internationalism.

Valkvällen fanns skäl att fråga: Är vi på väg att kollektivt göra oss av med Europa­tanken? Är vi rent av på väg att återuppväcka Hitler?

Intressanta frågor, minst sagt.
Men inte fick vi svar. Jag zappade ­mellan BBC World och tyskarnas paradkanal Das Erste. Den ena sysslade uteslutande med Ukip och demoleringen av Lib-Dem. Den andra med hur kristdemokraterna dominerade samtidigt som de kände skam över att en suspekt kvasinasse, Udo Voigt i det tyska högerextrema partiet NPD, som sagt att ”Europa är de vitas kontinent och ska så förbli”, fått ett av ­Europaparlamentets 751 mandat. Big deal.

Men jag tänkte: Har vi en så jättestor folkförsamling kanske den måste rymma även några knäppskallar – jag var själv med om att fem år tidigare (jag ångrar mig) rösta in en piratpartist.

I mitt tv-abonnemangs utbud av många hundra kanaler zappade jag vidare till spanska TVE. Det gick dåligt för sossarna där. Regeringspartiet klarade sig bättre än väntat trots det ekonomiska eländet i landet. Men inte ett ord på ­spanska om Europa i stort.

Inget svar på frågan: Befinner vi oss mitt inne i ett paradigmskifte?

På mina franska hemmakanaler var det ännu tydligare: bara landets eget val var av intresse. Och vilket intresse! Den ­obehagliga Marine Le Pen sopade hem en jätteseger. Det socialistiska regeringspartiet var snudd på utraderat.

I Italien, när jag zappat in RAI, fick jag veta att det landets premiärminister, ­socialdemokraten Matteo Renzi, höll ställningarna och att populisten och ­komikern Beppo Grillo bara blev tvåa.

Skulle jag få en överblick på Sky News? Nix, bara lokal rapportering, Nigel ­Farage och hans Ukip för hela slanten. På min dator tog jag in SVT och fick ­veta ups and downs för de nio svenska partier­na men inte mycket annat. (Ja, naturligtvis den förväntade uppbragtheten över Le Pens framgångar och förväntad indignation över islamofobi, invandrarfientlighet och politikerförakt.)
Men hela bilden? Hur har det gått? Nix. I alla länders tv var EU-valet - med en valmanskår om 400 miljoner människor, den näst Indiens största i världen reducerat till en sorts superopinionsundersökningar.

Dessa skulle i våra respektive länder ge oss en hint om hur det ska gå i kommande ”riktiga” val till ”riktiga” parlament, Sveriges i september i år, till exempel, och Storbritanniens i maj nästa år. Några dagar senare vet vi, gudskelov, hur det gick. Det gick som brukar i val, bra för en del, dåligt för andra. Ja, Sverigedemokraterna fick in två; de kan sannolikt inte som två av 751 förgöra EU inifrån. Och Fi gjorde sensation med att få in en kandidat, en kvinna, en rom med en sällsynt gripande bakgrund. Ingen har hittills frågat om hon vill förgöra EU.

Vi vet samtidigt att det gick halvuselt för de obehagliga Sann­finländarna och Nederländernas äcklige Geert Wilders. Han var spådd att vinna men reducerades till en tredjeplats. Och så ­vidare.

Vore de politiska analytikerna coola sportjournalister, som måste tolka resultaten rätt (annars blir de sportkunniga läsarna förbannade) skulle vi notera:

EU:s etablerade partier håller ställningarna. Blocken centerhöger (EPP) och centervänster (socialistblocket) har 403 av parlamentets 751 platser, 53,6 procent. De 46 procenten i minoriteten, ­miljöaktivister, pirater, extremvänster, är inte en homogen grupp och vill inte ha med extremhögern, i sig själv inbördes oenig, att göra. De uttalade EU-kritikerna inskränker sig till bara 200.
De flesta i parlamentet avser inte att förgöra EU inifrån. Klyschan får stå för Le Pen. Det mera oroande med henne är hennes hyllningar till Vladimir Putin för att denne ”upprätthåller sitt folks suveränitet och försvarar den europiska civilisationens värden”.

Utsatta för kritik kan EU-parlamentarikerna i mitten ta åt sig den genomsnittlige européns uppfattning att EU står för en väldig massa onödiga restriktioner. Parlamentarikernas framgångar har ju ­legat i dess motsats – i att slopa restriktioner. Tack vare det får vi resa, bosätta oss var vi vill, ta jobb i främmande land, studera där och ta med oss våra pengar dit.

Det enda som behövs är nytänkande. Och nytänkande var ordet som EU-­ländernas regeringschefer, samlade i Bryssel, använde i tisdags kväll.

Och jag behöver nu inte zappa för att utbrista: Oh, så bra det kommer att gå!

Kjell-Albin Abrahamson och C-H Hermansson.

Jag läser just nu ...

… radioesset Kjell Albin Abrahamsons frustande roliga antikommunistiska manifest, ”Låt mig städa klart!”. Abrahamson, som ägnat hela sitt liv åt Östeuropa och länge varit bosatt där, granskar skoningslöst svenska vänsteraktivisters ställningstaganden under efterkrigstiden och undrar hur det kommer sig att ”kommunist” inte är ett fult ord i landet. ­Speciellt illa far han fram med C-H Hermansson.

Se upp för tåget ...

… men strax kan du det inte i Hamburg. Där har tusentals svenskar kört sina bilar ombord på ett biltåg som under natten fraktat dem till Sydtyskland, Italien eller Frankrike. De har sluppit Autobahn och sparat tid och nerver. Efter 80 år upphör servicen år 2017. Deutsche Bahn har funnit att det blir billigare att frakta personbilarna på 15 lastbilar än med ett tåg. Money talks.

Ta tåget om du kan ...

… i alla fall om du är på en fransk plattform. Frankrikes statsskyddade tågtillverkare Althom har tillverkat 2 000 nya regiontåg för landets motsvarighet till SJ. Pris: 95 miljarder kronor. Järnvägsvagnar är urdyra. De har emellertid byggts så breda att de inte kan komma in på stationerna. Plattformarna tar emot och nu måste 1 300 av dem byggas om. Ytterligare kostnad: 500 miljoner. Jag undrar om de fnissar inne i Hallandsåsens tunnel.

Följ ämnen i artikeln