Kjöller vill sätta dit dem som har det allra värst
Att Hanne Kjöller haft lite trubbel med faktakollen i sin nya bok ”En halv sanning är också en lögn” kan man nog slå fast utan att anklagas för bristande källkritik. Sveriges Radio har skickat ett öppet brev med kyliga tillrättavisningar, twittrare har hånat, Janne Josefsson har langat fram tio år gamla ljudinspelningar från nåt PK-sammanträde. Fast egentligen är det ju inte faktafelen som är problemet.
”Det gnager i mig”. Så beskrev Hanne Kjöller under en debatt på Bokmässan i Göteborg i går känslan hon får när hon stöter på en nyhetshistoria som hon inte tror ger hela bilden.
Den där gnagande känslan.
Den får Hanne Kjöller när hon läser artiklar om sjukskrivna människor som rasar ner genom trygghetssystemen. Eller när hon hör reportaget ”Den fastspända flickan” på radio, om en trasig ung kvinna som blivit grovt våldtagen av sexköpare.
Ja, av någon anledning gnager det genast inuti Hanne Kjöller när tidningarna skriver om Husby, ett av landets fattigaste områden - men inte när hennes egen blaska publicerar det sjuttielfte uppslaget om vindsvåningsliv i Vasastan.
För det är specifikt berättelserna om apatiska barn, människor i maktlöshet, som verkar väcka misstanke och irritation hos DN-Hanne. Jag skulle ha kallat dem för socialreportage - om inte det ordet blivit så nedsmutsat. En gång var det en fin form av journalistik, kanske den finaste av dem alla. Berättelser från samhällets botten, om den sociala jävligheten och människorna som levde i den. I dag ses de som patetiska ”snyfthistorier”.
Och Kjöller försöker tvärtom sätta dit dem som har det allra värst.
Den senaste tiden har jag noterat hur ordet ”socialreportage” börjar användas som ett skällsord. Exempelvis av ekonomiprofessor Assar Lindbeck, som i liberala tidningen Neo ondgjort sig över att media har mage att rapportera om misären som drabbat de utförsäkrade.
”Mamma snyftar i tv” twittrade nyligen den moderata riksdagsledamoten Maria Abrahamsson hånfullt. Rapport hade nämligen berättat om föräldrar som kämpar för att deras autistiska barn ska få gå kvar i sina resursskolor. Folk som snyftar och har sig. ”Offerkoftorna”. Historierna som ”gnager” DN-medarbetarna på ett jobbigt sätt.
Det finns åtskilliga sätt att avfärda det förhatliga socialreportaget, eftersom det visar det som många inte vill se.