Problemet: Ingen vill satsa på en som är 40+
Några har redan sagt det men det är värt att upprepas: Statsminister Fredrik Reinfeldt gjorde en av sina mera lyckade politiska insatser när han i förra veckan drog i gång debatten om höjd pensionsålder. Min uppgift är inte att berömma statsministern men den här gången tänker jag faktiskt göra det.
Många har (avsiktligt?) missförstått Reinfeldt, som påståtts försöka tvinga alla svenskar att jobba till 75. Så sa han naturligtvis inte, men för många svenskar är det av någon anledning ett axiom att pensionsåldern ska vara 65 år. Punkt och slut. Att unga människor inträder i arbetslivet betydligt senare i dag än tidigare beaktas inte. Och debuterar man senare i arbetslivet, är det inte orimligt att man också jobbar lite längre i andra ändan av livet.
På samma sätt förbiser många att vi människor är olika. En 65-åring kan ha en biologisk ålder på 55 år, medan en annan kan ha en biologisk ålder på 75 år. Det visar att åldersgränsen 65 år för pensionering av alla är absurd. Den som vill jobba efter den ordinarie pensionsåldern ska naturligtvis kunna göra det så länge han/hon orkar.
Reinfeldt begick emellertid ett stort misstag. Han talade bara om att folk ska kunna jobba längre. Däremot nämnde han inte med ett ord alla de arbetsgivare i Sverige som gör allt de kan för att sparka ut den äldre arbetskraften. Jag är själv ett (om än frivilligt) offer för denna arbetsgivarpolitik.
När min förra arbetsgivare Sveriges Television för några år sen skulle göra sig av med folk och rensa i det så kallade åldersträsket, erbjöds alla som fyllt 63 år avgångsvederlag. De som bestämde sig snabbt, belönades till och med med en ”snabbhetspremie”. De äldre skulle med andra ord sopas ut från företaget. De ansågs inte göra någon nytta. De ansågs inte kunna utvecklas. De kostade bara pengar.
Själv valde jag att gå, inte för att jag hade tröttnat på att jobba utan för att jag förvägrades alla möjligheter att fortsätta att förkovra mig i mitt yrke. Alla utvecklingsvägar var stängda. Ingen tvingade mig att sluta men jag skulle samtidigt veta, att företaget inte tänkte satsa på mig. I ett sådant läge fanns det bara en väg att gå: att sluta och starta egen verksamhet. Det var också vad jag gjorde. Och jag har inga planer på att sluta jobba. Jag tänker fortsätta att utvecklas i mitt yrke och pröva nya möjligheter.
Svenska arbetsgivare står i dag för den värsta formen av åldersdiskriminering. Det är till och med så att inte ens 40-åringar ska göra sig besvär längre, när det finns 25-åringar som kan göra samma jobb. Man häpnar. Denna kränkande åldersdiskriminering sa Fredrik Reinfeldt inte ett ord om. Det var som om problemet inte fanns.
Därför ber jag Reinfeldts rådgivare att upplysa honom om att hindren för folk att fortsätta att arbeta till till exempel 75 år inte i första hand ligger hos dem själva utan hos arbetsgivare och företag, som är besatta av sin ungdomsfixering och som inte förstår att värdera kunskap och erfarenhet.
Ändå tycker jag att det är bra att den här debatten har kommit i gång. Och det är särskilt bra att det är statsministern själv som har initierat den.
Sedan ska vi inte vara så naiva att vi tror, att det var av omsorg om de äldre på arbetsmarknaden som Reinfeldt gjorde det här utspelet. Det var naturligtvis av omsorg om statsfinanserna. Pengarna räcker helt enkelt inte till att försörja en allt åldrande befolkning. Det är en bister verklighet, som inte bara gäller Sverige utan i ännu högre grad andra delar av Europa, USA och Japan. I de vetenskapliga läroböckerna kallas detta krasst och inhumant för ”den demografiska ålderspuckeln”.
I den västliga industrivärlden har vi inget annat val än att fortsätta att jobba och försörja oss själva. Därför är det en himla tur att medellivslängden ökar och att de äldre blir allt friskare. Att utnyttja denna potential i den nationalekonomiska försörjningskalkylen är naturligtvis självklart.
Men jag upprepar: Om inte åldersdiskrimineringen bryts, så kan Fredrik Reinfeldt fortsätta att stå där och orera för döva öron om att folk ska kunna jobba till 75 utan att något händer.