Revolutionärerna har blivit generationen lagom
Den revolutionära generationen 1968 är generationen lagom.
De som var unga 1968 har blivit rejäla och samhällsbevarande med en liten lutning till vänster, men så blygsam att den knappt är värd att nämnas. Lutningen åt vänster kan lika gärna tolkas som att de är nöjda med hur saker och ting fungerar just nu.
68:ornas politiska resa, eller snarare stillastående, kan lära oss något viktigt om framtiden.
De är socialdemokrater.
De ogillar miljöpartister, det är det mest utmärkande med 68:orna. Fick de bestämma vore Miljöpartiet utraderat.
När jag säger 68:orna menar jag personer som var 16 till 25 år 1968. Deras bild av samhälle och politik formades då, året då världens ungdom protesterade mot USA:s krig i Vietnam, året då Sovjetunionen invaderade Tjeckoslovakien, året då Paris skakades av revolt och radikala studenter i Stockholm under tre dagar besatte sitt eget kårhus.
Vi i Sverige har alltid hängt på. Ofta på ett ganska blygsamt vis.
1968 är ett märkesår, en symbol, nostalgisk för vissa, narraktig för andra. Majoriteten av ungdomar var då som nu tillbakadragna och inte särskilt, om alls, aktiva. Men det var de aktiva som satte prägeln på samhället. Åtminstone på ytan. Precis som nu.
Tage och Geijer, Lyndons lakejer! skanderade demonstranterna.
Tage Erlander var socialdemokratisk statsminister och Arne Geijer LO:s ordförande.
Jag var tolv år 1968 och visst satte sig det året även i mig. Den radikala ungdomen förkastade de amerikanska och sovjetiska samhällsmodellerna, förkastade ett samhälle som ansvarade för de fruktansvärda terrorbombningarna av Vietnam och förkastade den sovjetiska förtryckarstaten.
Mao Zedongs Kina var förebilden. Vilket visar att kombinationen begåvning, kunskap och god vilja inte garanterar politiskt omdöme.
Ofta sägs att 68:orna kom att prägla Sverige för lång tid. Det är ett påstående som är fånigt i sin banalitet. Alla generationer präglar sin tid och den tid som kommer.
Statistiska centralbyråns senaste stora partisympatiundersökning, november 2017, visar att om 68:orna fick bestämma, då skulle det vara som när de var unga:
Socialdemokraterna skulle få 45,4 procent av rösterna (de fick 45,3 procent av rösterna i valet 1970).
Vänsterpartiet skulle få 6,1 procent av rösterna (Vänsterpartiet kommunisterna, Vpk, fick 4,6 procent 1970).
Egen majoritet åt det socialistiska blocket alltså. Samtidigt vore borgarna något svagare än de är i hela väljarkåren. Hos 68:orna får Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna 36,6 procent, hos hela väljarkåren 39.
Skillnaden i sympati för Sverigedemokraterna, som inte existerade 1968, är markantare: 9,4 procent av 68:orna sympatiserar med SD jämfört med 14,8 procent av hela väljarkåren.
Miljöpartiet kan vi glömma, 68:orna ger de gröna ynka 1,4 procent (3,8 procent i hela väljarkåren).
Kanske visar även denna text en banal sanning: vi präglas tidigt och värderingarna hänger i, ungefär som smaken för musik.
68:orna präglade Sverige precis som dagens unga generation kommer att prägla framtiden. Och här kanske förändringen kommer, en större förändring än den 68:orna representerade.
19,9 procent av männen i åldern 18–29 år sympatiserade i november 2017 med Sverigedemokraterna, 20,8 med Socialdemokraterna.
I den gruppen är Socialdemokraterna, det parti som av 68:orna självklart betraktas som det statsbärande, ytterst nära att petas ner till en förnedrande tredjeplats. 29,2 procent av männen i åldern 18–29 år håller nämligen på Moderaterna.
Ger dessa tal en bild av Sveriges politiska framtid?
Jag skulle tro det. Ungdomens världsbild tenderar att hänga kvar, inte nödvändigtvis i partisympatier, inte nödvändigtvis som ställningstagande i diverse dagspolitiska spörsmål, men som existentiellt grundackord, en inre ton.
Talen gör också dagens politik tydligare.
De är rimligen förklaringen till den bombmatta av förslag till restriktivare invandring, hårdare krav på integration och liknande förslag som Socialdemokraterna lagt de senaste månaderna.