Därför får sagan om Paris ett lyckligt slut

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-06-13

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I det amerikanska realityprogrammet Cops kan man följa de tuffa poliserna när de bekämpar narkotika, hustrumisshandel och rattfylleri. De brottar ner de efterlysta skurkarna till marken, eller jagar dem i bil längs motorvägen, ibland med fara för sitt eget liv. Brottslingarna är nästan alltid svarta. Brottslingarna är alltid fattiga. Till nu.

Häromdagen lajvsände flera stora amerikanska tevestationer (filmteam i helikoptrar) hur polisen kör tillbaka rattfylleridömda rikemansdottern Paris Hilton till domstolen.

”Paris Hiltons goes back to jail in black and white limo” var rubriken på Fox News direktsändning när hon skulle träffa domaren på nytt efter att sheriffen plötsligt bestämt att hon skulle få fotboja i stället. Även de mer seriösa medierna som CNN lajvsände förloppet. Därtill svarta jeepar med paparazzi som låg jämsides med polisbilen och tog bilder av en gråtande rikemansflicka utan smink (men fortfarande snygg) i baksätet.

Lite senare under dagen höll CNN:s korrespondent upp rättegångstecknarens skisser av en gråtande Paris som satt framför den förbannade domare som blivit överkörd dagen innan när sheriffen släppt ut Paris Hilton ur fängelset. Hos de båda kommentatorerna på Fox News visste skadeglädjen inga gränser, äntligen fick den där dumma bruden sitt straff. På CNN gjorde journalisterna i studion vågen över att ”justice has been served”.

Som om vi alla kan andas ut nu. Inga upplopp på Los Angeles gator i morgon. Den onda styvsyrran är tillbaka där hon hör hemma efter två fyllekörningar. Även de superrika och superlyckade som går före livets alla köer får sitt straff till slut. Inga pengar i världen kan köpa dem fria på domedagen. USA, landet där de rika verkligen går före varenda kö, klarar inte en slags klassaga utan lyckligt slut. Alla ska dömas rättvist. Bara att det ju inte stämmer.

Redan från början särbehandlades Paris Hilton. Hon skulle sitta i egen

cell, på en avdelning för rika, kända, poliser och myndighetspersoner. När hon sedan bröt ihop efter bara ett dygn (i det fängelse som i medierna hajpats upp som ett riktigt råtthål, därinne är folk galna och bara skriker typ) kom familjen Hiltons egen psykiatriker springande. Tänk hur många kvinnor och män före Paris Hilton som måste ha brutit ihop när de väl var på plats i sin lilla cell och klaustrofobin kom smygandes upp längs ryggraden. Därefter kom sheriffen springande, han som inte ville ha på sitt samvete att en av världens mest berömda unga kvinnor skulle ta livet av sig i fängelset.

Men det uppenbart triumferande tonfall som medierapporteringen kring Paris Hiltons färd tillbaka till fängelset präglades av handlar givetvis även om mediernas egen trötthet på dem de byggt upp. På stjärnor som inte är tacksamma utan super, knarkar och beter sig som om ingen kan komma åt dem (Paris, Britney Spears, Lindsay Lohan). Stjärnor som medierna serverat till allmänheten med sådan intensitet att allmänheten bara vill ha mer och mer och medierna inte längre kan sänka dem på egen hand genom att sluta bevaka dem.

Och när Paris Hilton om 45 dagar går ut från fängelset så kan inte journalisterna skrika om rättvisan längre. I alla fall inte utan att framstå som den elaka styvmodern i den saga de så gärna var med och kluddade ihop.

Paris förvandling till Askungen har redan börjat.

Belinda Olsson

Följ ämnen i artikeln