Till slut blir det ändå loppis av drömmarna

Jag ägde ett par benvärmare i min späda ungdom. Randiga i rastafarifärger, om jag minns rätt. Det är inte omöjligt att min syster hade haft vänligheten att sticka dem åt mig.

Nu var det förstås inte så att jag var kall om benen i de yngre tonåren, men jag var inte heller simpel modeslav. De där benvärmarna var under något år det konkreta uttrycket för all min längtan och alla mina ambitioner.

Jag ville dansa. Mer än så: jag ville vara en dansande människa.

Exakt vad jag lade i idén om den dansande människan är jag inte säker på, men det var antagligen ungefär det man kan tänka sig: Självsäkerhet, livsglädje, kontroll över en spastisk pubertetskropp, elegans, sex och tjejer.

Inget av det där infann sig, förstås. Ändå kompletterade jag benvärmarna med en kurs i jazzdans. Något av studieförbunden hade bestämt sig för att jazzdans tillhörde folkbildningen och Enköpings kommun måste ha förklarat att min livsambition var bidragsgrundande.

Jag var ensam kille med ett dussin tjejer. De var så vänliga de förmådde. Likväl blev jag aldrig mer än en tungfotad bergakung i benvärmare, mitt i en grupp finlemmade älvor.

Jag är inte säker på att jag kan sätta rätt ord på de direkta motsatserna till självsäkerhet, livsglädje, elegans och sex, men jag vet sedan dess exakt hur de direkta motsatserna känns.

Mina benvärmare finns nog inte längre, men man kan gå in i vilken lumpbod som helst och se grusade ambi tioner av precis samma slag.

En gitarr. De åtta delarna av pocketupplagan, med appendix, av ”På spaning efter den tid som flytt”, bara halva del ett med vikspår på ryggen. En uppsättning fiskknivar, ännu i kartong. Ett par fjäderlätta löpskor, med mindre än tre kilometers slitage.

Jag kan sällan se sådant utan att höra Tom Waits melankoliska ”Soldier’s things” i öronen. Man svettas och kämpar, strävar och drömmer, men till slut blir det ändå loppis av alltihop.

Insikten skulle kunna föda ett sådant hålrum i bröstet, att man släppte in Jehovas vittnen nästa gång de knackade på dörren. Men det känns inte alls så. Att se alla rester av gamla ambitioner föder snarare ett slags mild förlåtelse. Hopp, rent av. Resterna säger något bra om människan.

Dessutom tvivlar jag på att Jehovas vittnen uppmuntrar dans. Eller benvärmare.

Följ ämnen i artikeln