Samhället kan inte bevaka våra liv

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Var fanns samhället - socialtjänsten, skolan, vården

eller någon annan instans - när tioårige Bobby misshandlades samt vanvårdades till döds av sin mor och styvfar?

Den frågan får jag nästan varje gång då jag berättar om rättegången i Eksjö, som jag följde på plats, och mina intryck av de två tilltalade som nog i allmänhetens ögon måste te sig som djävlar i människohamn.

(Ordet monster går för ögonblicket inte att använda i seriösa sammanhang.)

Mitt svar kan låta uppgivet intill cynismens gräns. Likväl svarar jag:

Inget samhälleligt skyddsnät i världen hade kunnat rädda Bobby med undantag för någon hypotetisk

apparat, innebärande kraftigt utbyggd kontrollmakt för de sociala myndigheterna gentemot familjer med handikappade barn - ett system ingen vill ha.

Bobby var ju rätt väl övervakad av människor i det allmännas tjänst - speciallärare, personlig assistent,

rehabiliteringspersonal - ända fram till den ödesdigra december då mamman sjukanmälde pojken, till att börja med helt sanningsenligt.

Under de månader Bobby hade vistats bland dessa människor hade ingen haft minsta anmärkning mot hur han sköttes. Han var hel och ren och oskadd och gjorde snabba sociala framsteg. Han verkade glad och mindre skygg för var dag.

Ingenting tydde på att någonting skulle ha varit fel i Bobbys hem. Under sådana förhållanden saknades anledning att göra hembesök hos

familjen.

Hade det inte blivit jullov hade förmodligen både Bobbys lärare, hans assistent och socialtjänsten

tidigare börjat undra över pojkens utdragna sjukdom. Nu dröjde det till mitten på januari innan man på skolan började fundera över vad som kunde felas Bobby.

Kanske borde socialtjänsten ha aviserat ett hembesök då. Men eftersom man inte hade några misstankar om vanvård ryckte man ännu inte ut. I sak spelar detta ingen roll för vid den tid när skolan började undra var Bobby redan död.

Samma resonemang gäller tolvåringen i Tungelsta som våldtogs och mördades av sin styvfar. Det inträffade var omöjligt att förutse förutsatt att vi inte håller oss med paranoida myndigheter som "förutser" för mycket.

Författaren Majgull Axelsson har alldeles rätt när hon i en artikel i Dagens Nyheter påpekar att de som nu upprört ropar på myndigheternas insatser borde ställa sig frågan vad för slags myndigheter de ropar på.

Vid fruktansvärda tragedier som de nyss inträffade vill vi gärna hitta någon yttre ansvarig som anklagas för någon försummelse. Därmed kan vi invagga oss i föreställningen om att bara något korrigeras så kommer detta inte att upprepas.

Så är det inte. Barn kommer att bli dödade och misshandlade av sina föräldrar eller styvföräldrar även i fortsättningen även om vi gör vårt yttersta för att vara observanta på signaler som tyder på att barn far illa i sina hem. Personlighetsstörningar larmar inte alltid om sin existens och psykiska sammanbrott "anländer inte alltid med koskällan runt halsen" som finnarna säger.

Att bli förälder är svårt. Att bli styvförälder är ännu svårare. Det ställs stora krav på mogenhet, på förmåga att koppla bort det rasande och otillfredsställda barnet inom en själv när man ska möta ett barns glupande behov av att vara centrum för allt. Inte minst måste man vara förmögen till detta när man ska möta ett litet barns vilda vrede.

Man ska också vara vuxen och ha en välintegrerad personlighet för att reagera rätt på barns hjälplöshet, på en ungdoms beroende mitt i all uppnosigheten. Litenhet och beroende utlöser inte sällan maktmissbruk och plågoanda hos människor som själva bär på mycket litenhet i det till synes vuxna.

Kanske har många vuxna i ett narcissistiskt, jagcentrerat tidevarv som vårt, svårigheter att mogna till föräldrar som håller primitivreaktionerna i schack - till ohyggliga konsekvenser.Nu dröjde det till mitten på januari innan man på

skolan

började fundera över vad som kunde felas Bobby

Yrsa Stenius