Brittans missar får en att må lite bättre
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-06-07
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Brittans förvandling från rosa tuggummituggande pedofildröm med tofsar i håret, som läspade och stack ut tungan medan hon sjöng "Hit me baby one more time" blir bara mer och mer fängslande.
Från Disneyklubben där allting började, via pedofilimagen, till att träffa no-good-dad-Kevin Federline, bli på tjocken, föda barn, tappa barn i golvet, bli med barn igen, få sammanbrott och ändå på något vis resa sig, om och om igen. Hon är en befriande motvikt till Reese Whitherspoon med sitt stiffa leende och trista sidenband i midjan. Brittan däremot.
Visst, mest fängslas jag för att hon är som en levande dokusåpa som jag hela tiden kan känna mig bättre än, fast samtidigt, jag börjar verkligen tycka om henne trots att jag inte känner henne.
Vad jag inte skulle ge för att få sippra en drink med Brittan på hennes stora altan ovanför poolen bara en gång i livet. Vi kunde prata bebisar och karriärskrav och hur det var att pussa Madonna.
Det är synd om Brittan också, som fångas på bild varje gång hon misslyckas med mammalivet. Nu senast när hon snubblade på sina jeans och nästan tappade lilla bebisen i marken eller när hon körde sin cab och en paparazzobild avslöjar hur ungen liksom ligger framåtlutad i den felvända bilbarnstolen, överhuvudtaget verkar Brittan ha stora motgångar som morsa.
Men samtidigt, hon skulle faktiskt kunnat vara tjejen bredvid oss i mammagruppen. Som med urtvättade sammetsbrallor, mörka ringar under ögonen och tofs mitt på huvudet drar sin barnvagn på stan.
Hon skulle kunna vara kompisen som snabbt blir med barn igen för att behålla samma mammapeng eller konstant klagar på att killen inte ställer upp och att det inte blev riktigt som hon tänkt sig. Som fortfarande har för mycket hull på magen och försöker maskera den med att ha en sjal över klänningen när hon går ut. Vars hår börjar se lite stripigt ut efter amning och hormonavfall eller vad det nu är som händer med oss post-gravida.
Man mår lite bättre av Brittan helt enkelt, eftersom hon inte längre är perfekt.
Denise Richardson och Heidi Klum däremot, de får en att vilja sätta på sig Opus Dei-lårbältet med taggtråd på för att straffa sig själv för att man inte kan eller vill bättre. Jag har aldrig sett Heidi Klum med mammatofs.
Nej, det perfekta post-gravid-smala Hollywood, och till vissa delar det efterapande mammakändis-Sverige kan gå en på nerverna ibland. När man inte orkar en till stålkvinna som iklädd tighta märkesjeans tapetserar tremånadersbebisens rum samtidigt som hon hänger upp nya gardinerna i vardagsrummet, bakar en paj, svarar på mejl, kniper med anus i yogaställning, handlar mat, är i parken och städar gården på dagis - då är i alla fall jag glad att Brittan finns därute. Och även om jag ryser vid tanken på mina egna gamla noppriga sammetsbyxor som finns någonstans längst in i garderoben, byxorna som har funktionen av en snuttefilt när degmagen ännu inte försvunnit och vaknätterna kör skiten ur en och alla ursäkter till varför man inte hittat formen igen börjar bli just bara ursäkter, så är jag ändå glad att mitt i det glänsande perfekta tandfasadkändis-USA, finns det en brud som inte heller pallar trycket.
Länge leve Brittan!