Det är dags att #prataomdet
Linda Hjertén om fallet Assange
Fokus har hamnat så fel.
Julian Assange kallar våldtäktsanklagelserna för en smutskastningskampanj, iscensatt av USA. Han har redan kastat upp händerna i luften och klargjort för alla som lyssnar att i Sverige kommer han inte att få rättvisa för här finns ingen att få. Sverige är en jäkla bananrepublik som anklagar honom oskyldigt.
Med en fotboja runt vristen kan han, fri mot borgen och ännu inte utlämnad till Sverige, sitta i mäktiga BBC och om och om igen förklara sig själv oskyldig inför miljoner tittare.
Nättrollen hänger på. De har hängt ut de två anmälande kvinnorna med namn och bild. De kallar dem för diverse tillmälen och tänker ut alla möjliga skäl till att de anmält Assange för våldtäkt. Kvinnorna kanske vill smutskasta Wikileaks. De kanske är amerikanska spioner. Eller så vill de tjäna pengar. Listan kan göras lång.
Diverse kändisar med makt och beundrare av Wikileaksgrundaren kräver hans frihet på grund av allt det stora han gjort i tryckfrihetens namn. Som om det skulle ge någon rätt att hålla ner benen på någon, att kräva samlag utan kondom eller att ligga med någon när den sover.
Vad som egentligen hände i de där två lägenheterna i Enköping och Stockholm i augusti vet bara kvinnorna och Assange själv. Kanske är det som han säger: "Allt som hände var frivilligt". Kanske är det som de säger. Att han insisterade på att få ligga med dem utan kondom. Och att när de sa nej så blev han arg och våldsam.
Fokus har verkligen legat fel.
Men så plötsligt hände något.
Det började som ett samtal på Twitter. Kulturjournalisten Johanna Koljonen och en vän började diskutera det faktum att de anmälande kvinnorna blev de misstänkliggjorda. Att det i de sexuella gråzonerna, som när killen sliter av sig kondom eller när någon säger nej men sedan ligger kvar i sängen på morgon och går med på att ses igen, är svårt att veta när man är ett offer eller en förövare.
Koljonen twittrade om det, för det är visst så man gör i dag, och under #prataomdet gjorde hundratals just det – pratade om det.
Diskussionen handlade inte om USA. Det var inga konspirationsteorier eller försök att göra åklagare och offer till gärningsmän. Diskussionen kokades bara ner till vad det här fallet faktiskt handlar om.
När är det våldtäkt eller inte?
Vad är rätt och fel?
När ska man anmäla eller inte?
Det visade sig att alldeles för många varit med om situationer där de gått med på saker de inte velat. Eller inte gått med på dem men aldrig sagt till. Kanske finns det ett stort problem i vår lagstiftning som förlitar sig på att parterna ska kommunicera om sina gränser men vi gör det inte, kan det inte, vågar det inte.
Det är om det vi borde diskutera. Det är där fokus borde ligga.
För i fallet Assange ska en domstol avgöra vad som hänt. Inte nättroll. Inte Michael Moore.