Bananer och tårtor vinner knappast några val

Moderaternas partiledare Ulf Kristersson inviger partiets nationella valstuga, i form av ett tunnelbanetåg med destinationsnamn Framtiden.

Äntligen är det valrörelse, spurtkampanj och partiledardebatter nästan varje dag.

Affischer, valstugor och flygblad, färg och form. Stripade bilar, vallåtar från MUF och SSU, opinionsmätningar och politiska medieutspel.

För oss politiska djur är det julafton hela tiden. 

Och så ska jag ju skriva något i min kolumn också. Men om vad?

Att SD kan bli störst? Att etablissemanget har problem? Att finansierade reformer är det viktigaste som finns? Att ungdomsförbunden mest verkar producera karriärister? Att GAL och TAN polariserar vår omvärld? Att det kommer bli komplicerat efter valet? Att arbetarrörelsen är hotad? Att S och SD kanske kämpar om samma väljare? Att det aldrig är fel på väljarna och att en realistisk självbild är livsviktig? Att politiker i dag måste våga få skit under naglarna, och göra något på riktigt, och inte bara åka helikopter och ”hälsa på” i katastrofområden? Att identitetsvänstern som lever borgerliga liv i en liberal miljö haft för mycket att säga till om? Att stad och land polariserar? Att klasskampen nu är SD:s bästa gren? Att SD är en hybrid som är svår att placera i en höger-vänsterskala? Att politiker måste vara människor som vill förändra och förbättra? Att om man underskattar någon eller något så tappar man både fokus och ledartröja? Att läsa lite Macchiavelli är nyttigt eftersom din taburett bara är till låns?

Jag tycker ju allt detta och det har jag redan skrivit om men nu ska jag i stället ta upp fenomenet ”banan- och tårtgänget” och dess framfart och hur uttrycket myntades. Jag menar nu de som jobbar med politisk marknadsföring, och som tror att allt bara handlar om reklam och yta. De har sett alldeles för mycket på Vita huset och House of cards (den amerikanska banala versionen), de kindpussas och hänger på Stockholms innerstads häftigaste vattenhål. De sägs vara bäst på politisk reklam och läser Mashable varje morgon. De investerar i konst och de överbefolkar Almedalen.

I många fall har deras framfart lett till att nationalekonomi, riktiga lagförslag och tunga rapporter har bytts ut mot form, bildspråk och glada färger.

De tror på allvar att man vinner val på affischer, vallåtar och reklamfilmer, och ibland på – bananer och tårtor. 

Som presschef hos Moderaterna i Euro-valet 2003 hade jag bråda dagar. En valrörelse som förmörkades av mordet på Anna Lindh. Men också en tid då jag fick väldigt många förslag från ”banan- och tårtgänget”.

Ett tips var att jag borde skicka en tårta till alla redaktioner för att ”du behöver ju ha bra relationer med redaktionerna”. Tårtan skulle vara bakad som den europeiska kartan med vit grädde på länderna som är med i euro och svart grädde på de länder som inte är med.

Jag trodde jag var med i dolda kameran.

Bananförslaget var inte bättre. Telefonen ringde och förslaget var ”kan du inte skicka runt dina riksdagsledamöter på tunnelbanan och där låta dem dela ut bananer?” Jag blev alldeles paff. ”Varför en banan?” Svaret var att ”det kan inleda till ett samtal”. Om vad? Jag visste faktiskt inte om jag skulle skratta eller gråta. 

Så många av mina kolleger och vänner har vant sig vid att jag plötsligt kan säga saker som att ”nej, den idén är alldeles för mycket –”banan- och tårtigt” – och kommer knappast att vinna några val.” 

För, allvarligt talat, det är innehåll – inte yta – som vinner val. 

Och det sexiga i politiken är tråkiga genomarbetade finansierade förslag. Men visst är det ibland kul när det sprakar av färg och form.

Följ ämnen i artikeln