Ensamheten går inte att hoppa över

Förra året utsåg Theresa May en minister för att bekämpa ensamheten i Storbritannien. Det är ett tillstånd som sägs ”drabba” nio miljoner britter, som uppger att de alltid eller ofta är ensamma. Ensamhet är skadligt och dåligt för hälsan, dödligt rentav. Som att röka 15 cigaretter om dagen, enligt en studie som den brittiska regeringen stöder sig på.

 

Enligt Statistiska centralbyrån har var femte svensk man ingen nära vän och det är värst i storstäderna. Intressant nog är känslan av att sakna socialt stöd nästan lika vanlig hos sambor som hos singlar. Tvåsamhet är alltså ingen garant för att inte känna sig ensam.

 

I slutet av året tog också den svenska ensamheten plats i spalterna och tv-tablån. Andrev Walden sökte en vän i SVT:s Mansfällan – kan Andrev få en vän? och Madelaine Levy skrev en uppmärksammad essä i Svenska Dagbladet om de slitiga småbarnsåren, då relationerna med alla utanför den egna bostadens väggar tycks förtvina på grund av tidsbrist och utmattning.

Båda fallen skulle kunna betraktas som en form av privilegierad ensamhet. Det är brist på vänskap (eller tid för vänskap), inte på familj eller partner, som gör vardagen tung att bära. Här finns en kärnfamiljssituation som på ett eller annat sätt bär skulden; små barn som står i vägen för de där relationerna med vänner och bekanta som man odlade tidigare.

Det här är det speciella – och ibland lamslående – med den upplevda ensamheten i vår tid; den drabbar människor som alltid ser upptagna ut. Omgivna av familj och kollegor på jobbet tillbringar de mindre tid ensamma än nästan några andra människor.

 

Bilden av den isolerade individen är däremot lätt att projicera sin medkänsla på och kanske är den ensamma kvinnan vårt största sociala tabu. Här finns ingen romantik, inga populärkulturella förlagor. Idén om den kvinnliga cowboyen som är sig själv nog existerar helt enkelt inte. Det finns ingen anledning för en kvinna att vara ensam.

 

Jag får medlidsamma blickar i just detta ärende ganska ofta. Jag äter ute, går på bio och teater utan sällskap och ibland reser jag iväg själv. (Ja, jag vet att det heter ”ensam”, men att åka på solosemester känns som något man gör själv, punkt.)

Det har inte alltid varit så. I yngre år tog jag inte ett steg utan kompisar eller partners; boende, semestrar, helgaktiviteter, kvällar – allt organiserade jag efter mina närmsta relationer.

 

Det var en fas som till slut gick över och jag skulle ljuga om jag sa att det var rakt igenom smärtfritt. Men till slut måste man bli vuxen och för mig var det förbundet med att åtminstone skaffa ett helt eget boende när jag lämnade ännu en stad för en ny.

Att komma hem till ingen är något nära hälften av svenskarna i storstaden har erfarenhet av. Efter några års träning blev mitt singelhushåll en vana som blev en sorts lycka. Ingen eufori direkt, mer en form av existentiell tillfredsställelse över att vara nöjd med mitt eget sällskap.

 

För ska man bli människa fullt ut måste man lära sig att vara ensam. Det går inte att hoppa över, ensamheten kommer förr eller senare, mitt i småbarnslivet, efter skilsmässan eller när vännerna börjar dö.

Det svåra med ensamhet är att dosera den rätt, om man ens har den möjligheten. Det ännu svårare är att få folk att acceptera att man faktiskt trivs med den ibland.