Ibland längtar man tillbaka till kalla kriget
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-09-25
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det sägs att han har vuxit med uppgiften, president George W Bush och det är väl möjligt. Det är förmodligen vanligare att folk gör det än att de inte gör det i krisens stund.
Emellertid hade det nog behövts en verklig praktrova från presidentens sida för att hans landsmän inte skulle ha tyckt att han hade vuxit. Deras behov av att tro på sin president är så stort att de också tror på honom om han inte gör bort sig totalt och det tillåter inte administrationen honom att göra.
Som europé har man svårt för hans retorik. Den är väldigt amerikansk. Därför går den väl hem i Amerika. Personligen blir jag misstänksam när jag ser president Bushs ansiktsuttryck. Han har nämligen inget.
Visst, hans panna är rynkad och han ser bekymrad ut fast meningen säkert är att verka fast och beslutsam. Men det är något påklistrat över detta face som när Bill Clinton tog på sig den där minen av förbehållslös uppriktighet då han yttrade de famösa orden om ”this woman Lewinsky ?”
Påklistrade ansikten är icke kontaktbara. President Bush ger ett icke kontaktbart intryck. Men det är kanske tv:s fel. Man ska inte dra slutsatser om folk på basen av att ha sett dem i tv.
Tv ljuger. Dessvärre händer det att tv inte ljuger.
Det obehagligaste med den amerikanska retoriken är just det retoriska som är sentimentalt och självrättfärdigt intill meningslöshet. Är man uppvuxen med den finska ordknappheten som bara tilltar ju allvarligare läget är, är det som hände i New York och Washington så fruktansvärt att alla ord ter sig överflödiga.
Alla kulturer måste dock få hantera sina tragedier efter sina egna formulär. Men jag har en viss förståelse för dem som här på hemmaplan har påpekat att vi alla inte är tvungna att bli amerikaner.
Framför allt behöver vi inte bli amerikaner i den meningen att vi lägger oss till med amerikanernas enfaldiga världsbild: Amerika och Europa, särskilt det förra Väst-europa, står för demokrati, frihet och alla andra goda ting, resten är ondska.
Begreppet ondska har spridit sig i svensk samhällsdebatt på ett oroväckande sätt de senaste åren. Vi ska alla ta oss i akt för ondskan vare sig vi stöter på den i Malexander, i narkotikaträsket eller bland fundamentalistiska muslimer i Kabul. Detta sätt att formulera sig om världen var förut förbehållet Livets Ord och därmed besläktade sekter, i dag är det allmänt och bidrar på ett avgörande sätt till fördumningen av svensk samhällsdebatt.
Begreppet ondska är till sitt väsen tautologiskt – det förklarar sig själv med sig själv utan att förklara någonting. Ont är ont. Punkt. Det ska man akta sig för.
Psykoanalytikern Ludvig Igra har i en viktig bok påtalat det meningslösa i att använda detta begrepp eftersom det hindrar oss från att se komplexiteten, dynamiken och sammanhanget i det mänskliga som är du och jag och även polismördarna i Malexander.
Samma sak gäller politiken. Om vi som amerikanerna börjar betrakta världen endimensionellt genom den enda lins som erbjuder sig för en stormakt som dominerar världen (brutalt) så begriper vi just så litet av vad som sker omkring oss som amerikanerna gör och då är vi också sårbara på det sätt USA:s symboler för makt och rikedom var.
Om detta har Ingvar Carlsson och Carl Tham skrivit utmärkt: I diskussionen om terrordåden måste vi kunna hålla två tankar i huvudet på en gång, nämligen både avskyn för och det totala fördömandet av terrorismen som metod och maktmedel och den analytiska eftertanken – strävan att begripa ur vilka strävanden och motsättningar dessa vansinnesdåd spirar.
De spirar tveklöst ur den jordmån av hat och desperation som uppkommer på grund av de dramatiska skillnaderna i levnadsförhållanden mellan jordens folk.
USA vill inte se och tillstå detta men varför har det perspektivet så gott som helt försvunnit ur svensk samhällsdebatt – om man undantar Johan Ehrenberg och Jan Guillou som kanske uttrycker sig väl brutalt?
Ibland kan man komma på sig med att längta tillbaka till det kalla kriget och den gamla goda bipolära världen i vars natur det låg att vi lärde oss att varje konflikt har minst två infallsvinklar. På den tiden var till och med Dagens Nyheters ledarsida öppen för resonemang i stället för att som nu spika enkla sanningar.