De som anger människor och de som inte gör det
Man ska inte kategorisera människor i onödan, men ibland dyker situationer upp då hela mänskligheten ryms inom två avgörande typer: En grupp som är beredd att ange människor som saknar uppehållstillstånd till myndigheterna och en som inte är det.
Och medan grupp ett trimmar mustaschen på överläppen tänkte jag berätta om ett annat sätt att närma sig problemet.
Papperslösa människor finns nämligen överallt. Och givet hur Europa är beläget och hur världsläget ser ut finns inga skäl att tro att de så kallade skuggsamhällena kommer att försvinna för att vårdpersonal och lärare tvingas börja ange sina patienter och elever. Det enda som händer, enligt precis alla erfarenheter och logik, är att papperslösa slutar söka vård och inte vågar släppa iväg sina barn till skolan. Och att barn går i skolan är den enskilt viktigaste faktorn för deras välmående, det är därför rätten till utbildning är inskriven i FN:s barnkonvention.
Det är tio år sedan i år som den då sjuttonåriga flickan Leonarda hämtades av fransk polis i samband med en skolresa för att utvisas till Kosovo. Ilskan i Frankrike visste inga gränser. Enligt fransk lag är skolan en skyddad plats för papperslösa barn, som dessutom har skolplikt i Frankrike. Några dagar senare demonstrerade tusentals elever i Paris och ett 70-tal gymnasieskolor blockerades i protest mot ”Leonarda-affären”. Till slut lovade president François Hollande i ett direktsänt tv-tal att Leonarda var välkommen att stanna i Frankrike, men utan sin familj. Beskedet möttes med busvissla från vänster till höger. Leonarda avböjde inbjudan.
Händelsen kom att bli en av de mest uppmärksammade politiska tilldragelserna i Frankrike 2013. Tio år senare i Sverige har skolan inte bara slutat att vara en fridlyst plats. Det är här, med hjälp av de egna anställda, som delar av utvisningarna är tänkta att initieras. Lite svindel får man.
I Frankrike diskuteras just nu ett nytt migrationspaket, där hållningen till papperslösa ska bli – surprise – tuffare. Jag vågar påstå att nästan alla i Paris känner någon, eller åtminstone har med papperslösa att göra mer eller mindre varje dag. De städar trappuppgångar och de står i restaurangkök. De bygger tunnelbanestationer, kör sopor och vaktar barn. En majoritet betalar skatt. Vissa arbetsgivare vet att de har anställt en papperslös, andra har ingen aning. Paris hade oavsett stannat om de alla försvann.
Och trots den ganska repressiva profil som den franska regeringens nya lagförslag anklagats för, finns ett löfte som sticker ut: Frankrikes papperslösa arbetare ska få uppehållstillstånd.
I veckan skrev ett trettiotal politiker från sex partier, hela vägen från Macrons rörelse till ledaren för kommunistpartiet, en appel för att ge arbetare inom bristyrken en sorts amnesti att få stanna i landet. Byggherrar, Michelin-krögare och hotellmagnater hängde på och krävde att deras anställda som saknar uppehållstillstånd måste få det pronto.
Argumentet, som ännu inte övertygat det franska konservativa partiet Republikanerna, är att det handlar om sunt förnuft. ”Det vore fel av oss att inte ge människor som arbetar, lär sig franska och integreras möjligheten att stanna”, säger mittenpolitikern François Bayrou, Frankrikes ende riktige folkpartist.
Men, undrar paragrafryttaren, är det inte olagligt att anställa någon som saknar uppehållstillstånd? Jo, självklart, det är straffbart med dryga böter. Men i ett system där lagarna är utformade efter en perfekt tvådimensionell värld och inte det samhälle vi har framför näsan finns ingen poäng i att leta efter syndabockar.
Och om man, som migrationsminister Maria Malmer Stenergard, påstår att man oroar sig för att ett skuggsamhälle ska växa fram i takt med att de papperslösa blir allt fler, finns alltså andra lösningar än att omvandla undersköterskor till Stasiagenter.