Att välja bort barn för klimatet är att ge upp

Det är min frihet att skaffa barn – hur många jag vill, skriver Malin Wollin.

Det var en vanlig dag i åttonde klass när jag gick ensam genom korridoren för att hämta en kvarglömd bok i skåpet. I höjd med trappan upp till kemisalen hördes plötsligt ett bröl.

På högstadiet är allt ett bröl, även sådant som inte är bröl. Lokalens tomhet förvandlade brölet till en rundgång. Brölgång.

”Jävlar vad du vickar på höfterna!”, råmade ett trehövdat monster byggt av snus och återanvända kalsonger.

Jag var lång som Claes Månsson och mager som sparven från Minsk. Höfter saknade jag helt, så när jag försökte sluta vicka var det svårt att veta vart jag skulle rikta min koncentration.

Sedan den dagen skred jag fram.

Som lucia i Levis.

Jag skred och jag skred. Skinkorna fick inte röra sig.

Till slut blev jag skickad till skolsyster med befarade ryggproblem.

Denna episod är bara en, åh, så liten parentes i ett liv fyllt av kroppens anpassning till vad män vill och inte vill ha.

Kvinnans lott, skulle jag skriva om det inte kändes så gjort.

Jag läser om Gurgîn Bakircioglu, en man som väljer bort barn, för miljöns skull.

Och det är väl gott. För honom. Varsågod, för all del.

Men han, och andra, tycker att vi alla ska se över vår fortplantning, för jordens skull.

Och helt plötsligt skrider jag fram i en trång korridor med män som dräller i nerspottade trappor.

När jag nu äntligen lagt mig tillrätta i min egen kropp och kommit på en himla fin sak jag kan göra med den, då ska det heta att jag borde låta bli. Av en man. Som inte är min man.

Jag tycker om min kropp och det är min frihet att skaffa barn. Hur många jag vill.

Mitt reproduktiva svängrum, om ni vill.

Om jag så vill ha dem vandrande ut ur mig som tomtarnas vaktparad på julafton så är det mitt val.

Fina exemplar är de också. Varsågoda.

Att önska sig barn men välja att låta bli på grund av klimatet är att ge upp.

Och om det är bra för klimatet att vi låter bli att föda barn, att inte bli fler, så måste det absolut bästa vara om vi alla la oss ner och dog. Då kunde staden grönska över våra lik, rådjuren kunde dansa över torgen och livet skulle bli så mycket lättare att leva. För ekorrarna och vargarna och getingarna.

Om vi inte får barn, för vems skull ska jorden finnas kvar?

Jag menar, jättebra med rent vatten, ren luft, intakta isar och läkta ozonöppningar. Men vem ska njuta frukterna av det?

Om ett träd faller i skogen och ingen får det i huvudet, får jag föda ett barn då?

Jag ska inte ha fler barn, fem är precis lagom, men min provokativa sida fantiserar om att föda ett barn rakt i ansiktet på Gurgîn Bakircioglu.

Kanske är det den bebisen som ska mata honom med sked när han är 87.

Kanske är det den bebisen som utvecklar teknik som kan lagra solenergi.

Jag tycker inte att vi ska chansa.


1-1:

  • Sedan Marie Göranzons karaktär Margareta Oberg mördats erbjöds Marie rollen som sin tvillingsyster i de kommande Beckfilmerna. Och det är inte direkt det tråkigaste jag har hört den här veckan.

3-3:

  • Hur kan någon vara upprörd efter Sverige-Norge i tisdags? Det var den roligaste matchen, den roligaste upplevelsen, sedan jag hörde om Marie Göranzons tvillingsyster.