Läbbigt med vuxna som tvingar sina barn betala

Det började med en insändare till tidningen Amelia.

En kvinna ville ha råd om hur hon skulle ställa sig till det faktum att hennes vuxna dotter ville flytta hem igen.

För tillfället bodde dottern med sin sambo i en lägenhet men tyckte att det var för dyrt.

Mamman tyckte att det var konstigt, lägenheten är billig, tror dottern att det ska bli ännu billigare att bo hos mamma?

Kvinnan i brevet berättar vidare att hennes sambo inte tycker att det är en bra idé att dottern flyttar hem.

Skit du i det, person som inte har med saken att göra bara för att du bor där.

Hoppla, nu gick jag direkt till min välavvägda slutsats.

Jag ska djuploda något.

 

Att få barn är att ge och ge och ge och aldrig vara säker på att räcka till. Det är ett dränerande av känslor och pengar, 1 400 000 kronor fram till artonårsdagen.

Barn blir inte förstörda av hjälp och stöd och kontanter.

Ändå är folk så gammeldags bekymrade inför detta.

Typexempel: En välbeställd pappa som inte hjälper sin universitetsstuderande dotter med hennes hobby eftersom hon ska ”lära sig.”

Lära sig vad? Att pappan är snål?

Eller det femtioåriga paret i sjumiljonersvilla som TAR BETALT av sin nittonåring eftersom han har ett jobb.

Jag tycker att det är rent ut läbbigt med folk som fakturerar sina ungar när de inte behöver.

Föräldrar som känner sig tvungna att behandla sina vuxna barn som just ”vuxna.”

Barnen är vuxna på sina jobb, när de går till vårdcentralen, när de tankar sin bil (när de köper bilen), de är vuxna i sina relationer till andra vuxna människor, de är vuxna när de går på livets tunga smällar. Hemma ska det vara snällt, låga trösklar och gratis.

Det måste inte handla om pengar. Det kan handla om hjälp med barnbarnen eller boende.

När man kommer hem till sina föräldrar ska man kunna regrediera en smula, man ska kunna ta mat från kylen utan att fråga och i den mån föräldrarna har råd så ska det vara gratis att bo.

 

Jag minns så väl den plågsamma scenen i mästerverket ”Parenthood”, där den åldrade pappan tvingas använda sparpengarna till sin hopplöse son som drogs med spelskulder till kriminella.

Pappan skjuter upp pensionen. För sin son. Det svider, men han gör det. Därför att det är hans barn som sitter mittemot honom och som lovar att han ska betala spelskulden till skurkarna och inte ta nästa flyg till Mexiko och lämna sin lille son hos sin farmor och farfar, för att aldrig komma tillbaka.

Och så den otäckaste föräldratanken av dem alla:

Tänk om jag aldrig får igen det? Tänk om mina barn inte finns där för mig sen?

Men bättre att ha hjälpt till och aldrig fått tillbaka än att aldrig betalat alls.

Jag lovade något välformulerat svar till den brevskrivande mamman som slut.

Kanske så här:

Ungar före pungar.


Vägrenskörning: Det verkar bli ännu en sommar varm som helvetet, och jag vet att ni fruktar bilsemestern med barnen.
avgör jag: Betänk då att en kvinna i USA häromdagen födde ett syskon till de tre skrikande syskonen i baksätet.

Följ ämnen i artikeln