Hot, hat och rädsla är vardag i det nya Sverige
STOCKHOLM-MALMÖ-HYLTE.
– Jag har hört av äldre medlemmar att de förr hade event och skrev att alla är välkomna. Det kan du inte göra i dag för det kan komma någon som vill döda dig, säger Abdi Siyad när vi sitter i bilen på väg till Hylte i Halland.
Han är det rejälaste och stabilaste som finns. Han är ombudsman i SSU i Halland. I decennier var en sådan person själva sinnebilden för det händelselösa och trygga Sverige, de förespråkade fortsatt regeringsinnehav för moderpartiet, de krävde reformer av ditt och datt, de organiserade klubbar och ordnade läger där ungdomar paddlade kanot och sjöng vid lägereldarna.
Det är länge sedan.
I det nya Sverige talar representanter för politiska ungdomsförbund om hat, hot och fara som något självklart, en del av livet.
Det har blivit så självklart att de inte ens reflekterar över det. Några dagar innan jag träffar Abdi Siyad besöker jag Centerns ungdomsförbund i Gamla stan i Stockholm. Ordföranden Magnus Ek, en lång man med fast blick och handslag som man tänker på i ett par timmar efteråt, tar emot i receptionen. Nej, jag får inte komma in i lokalen. Dörren mot gatan är låst. Dörren till kontorslokalerna är låst. Däremellan finns receptionen, ett slags ingenmansland där besökare tas emot.
Det är också det nya Sverige. Stängda dörrar. Vakter. Larm. Vaksamhet.
Magnus Ek är 24 år och redan väloljad politiker. Han säger det som jag kan förvänta mig. Haten och hoten är oftast riktade mot kvinnor och medlemmar med utländsk bakgrund. De som ägnar sig åt hat på nätet vet att det tar hårdare om de ger sig på en sjuttonåring i Skövde än ordföranden i förbundet.
– Det har riktats hat och våldtäktshot mot en del av mina vänner. Det kan säkert göra att man tappar energi eller drar sig för att vara aktiv, men jag vet ingen som slutat.
Så långt är Magnus Eks ord tämligen förutsägbara. Jag talar med representanter för SSU, CUF, Grön ungdom, Moderaternas ungdomsförbund MUF, Ung Vänster och Sverigedemokraternas Ungsvenskarna. Alla säger samma sak. Människor drar ner på engagemang eller avstår helt. Priset i form av hat och hån och hot är för högt.
– Det är viktigt att säga att hatet och hotet inte funkar, säger Magnus Ek. Lika ofta blir man övertygad om att fortsätta arbeta politiskt. Det tycker jag man ska lyfta upp – de som utsatts har inte knäckts.
Visst beskriver Magnus Ek verkligheten. Men samtidigt är det en retorisk verklighet, en politikers önskebild. Vi påverkas inte, vi fortsätter vårt arbete för att förbättra samhället. Den bilden vill Ek och andra ledare ge.
Sedan berättar han om en debattartikel i ett tämligen harmlöst ämne, alltså inte invandring eller flyktingpolitik, som ändå resulterade i en skitstorm på nätet mot en medlem. CUF:s ledning undersökte om några av inläggen var hot eller förtal som skulle polisanmälas, man kollade så att medlemmen i fråga mådde bra, någon i ledningen talade med medlemmens föräldrar. En ansvarsfull organisations krishantering.
– Du behöver inte skriva vad debattartikeln handlade om, säger Ek. Då rotar någon fram den igen.
– Inser du vad du nyss sa? säger jag. Du leder en politisk organisation. Sådana som du brukar tjata och springa efter journalister för att få prata om era debattartiklar. I stället vill du att den ska begravas.
En vanlig debattartikel om ett vanligt ämne. För att slippa obehag.
Det är det nya Sverige.
Matilda Ekeblad är 22 år och ordförande för Moderaternas ungdomsförbund i Östergötland. Hon var utsatt för en skitstorm förra året, en storm av sådana proportioner att den blev en riksnyhet för några timmar. Aftonbladets rubrik: ”Matilda kritiserade värnplikten – fick penisbilder”.
– Jag fick så mycket stöd, säger hon. Jag gick starkare ur stormen.
Det låter också fint. Det är sådant man säger. Vi låter oss inte skrämmas. Matilda Ekeblad berättar att hon inte jätteofta får elaka mail, ett par i månaden kanske. På Twitter och sociala medier är det fler taskigheter förstås – ”lilla gumman, du är dum i huvudet”, sådana saker – men hon försöker låta bli att läsa och raderar dem.
Vi pratar en stund. Matilda Ekeblad pluggar statsvetenskap på universitetet. Hon bor i Linköping, en lugn stad, ganska fridsam.
Har MUF någon lokal?
– Vi ska helst inte ha någon lokal på markplanet. Och det ska inte stå Moderaterna i fönstret.
Har polisen rått er till det?
– Det anser vi själva. Det ska inte stå Moderaterna överallt. Jag skulle inte vilja ha en dekal för Moderaterna på min bil heller. Inte ett valår.
Här är alltså en företrädare för ett ungdomsförbund som inte vill skylta med sin politiska tillhörighet. Ett valår!
Detta är harmlösa exempel, sådant som de unga politiker jag möter knappt tycker är värda att nämnas, de reflekterar inte över dem.
I riksdagshuset träffar jag Tobias Andersson, 22, ordförande för Sverigedemokraternas ungdomssektion Ungsvenskarna.
Han säger att det är mindre hat och hot nu än när han engagerade sig 2013. Då hörde han talas om verkligt allvarliga händelser, som knivskärningar. Det är lugnare nu. Det kanske har med det ökande stödet för Sverigedemokraterna att göra.
Vi sitter i riksdagens kafeteria. Tobias Andersson är mycket saklig, kanske lite kortfattad och avvaktande och jag anar en underliggande bitterhet mot en tidning som Aftonbladet. Han berättar om vilken typ av kommentarer på Facebook han och hans medlemmar kan få. ”Hoppas du råkar ut för Charlie Hebdo 2” (syftar på terrordådet mot den franska tidskriften Charlie Hebdo 2015). ”Hoppas Allah straffar dig”.
Stämningen under möten och debatter kan ibland bli väldigt hätsk. Förra hösten fick Ungsvenskarna poliseskort från en skola i Eskilstuna. I Luleå för några veckor sedan var det tre polisbilar på plats när Ungsvenskarna skulle presentera sin politik.
Självklart känner Tobias Andersson ungdomar som trappat ner eller dragit sig ur eftersom de inte orkar med hatet. Särskilt tjejer, hatarna riktar in sig på dem.
Att Sverigedemokraterna inte berättar var partilokalen i Stockholm ligger tycks självklart för Tobias Andersson. Den finns ungefär 15 minuters promenad från riksdagen är allt han vill säga. Hemlig adress. Ingen skylt. Lokalen har klarat sig bra. Ingen stenkastning, inga luftgevärsskott och sådant som Sverigedemokraterna råkat ut för ute i landet.
Och du själv?
– Jag har blivit knuffad på mängder av gånger. Säkert ett dussin gånger har folk försökt starta bråk. Det händer att folk filmar samtidigt som de försöker provocera mig att säga något dumt.
Allt det där tycks Tobias Andersson betrakta som självklart, det är hans vardag. Han skrattar åt min fråga som om jag är barnsligt naiv, en mindre vetande.
Partiet anlitar ett säkerhetsföretag som försett Tobias Andersson med personlarm. Alltid när han går utanför dörren har han larmet på sig. Så har det varit sedan han var 19 år.
En 19–åring får personlarm därför att han engagerar sig politiskt.
Han är inte den ende. En representant för SSU berättar att han tilldelades personlarm av polisen förra året efter en mycket allvarlig incident. På SSU–medlemmens begäran skriver jag inga detaljer. Polisen anser att det är viktigt att de som eventuellt förföljer honom inte ska veta att larmet finns.
Alla de unga politiker jag möter är imponerande personer. Tobias Andersson har tagit en ekonomexamen på Handelshögskolan i Göteborg samtidigt som han lett Ungsvenskarna. Benjamin Dousa, ordförande i MUF, växte upp med en ensamstående, invandrad mamma i Husby och har tagit ekonomexamen på Handels i Stockholm. Han har skrivit en intressant bok om sin uppväxt, ”Snöflingorna faller över Husby”. Philip Botström, SSU:s ordförande, är en snabbtänkt, snabbpratande ung man från Filipstad som erövrat huvudstaden. Aida Badeli, medlem i Grön ungdoms styrelse, är en supersmart student i Karlstad, uppväxt med invandrade föräldrar från Iran. Henrik Malmrot, ordförande i Ung vänster, påminner om gamla tiders frimodiga arbetarledare.
De kommer på olika sätt att vara viktiga för vårt land i decennier framöver. De och deras kamrater. Vad gör det med vårt samhälle att hat och fara präglar våra framtida ledare? När personer ända upp i en förbundsledning avstår från att tala om vissa frågor därför att priset är för högt?
Benjamin Dousa: Jag får hot varannan vecka åtminstone. En del tror att jag är jude och hatar mig därför. En del tror att jag är turk och hatar mig därför. De fysiska hoten kommer från vänster. De digitala från höger.
Philip Botström: Jag har larm hemma. Hoten drabbar ju inte bara mig, jag har en omgivning som ska känna sig trygg också.
Aida Badeli: Det var obehagligt när några vänner och jag skrev en debattartikel och det stod på nätet att vi var arabhoror, negerfittor och att vi borde våldtas, mördas och skickas hem. Jag är rädd för att bli attackerad på gatan för att jag ser ut som jag gör. Vart man än går vet man inte om man är trygg.
Henrik Malmrot: Sedan länge undviker vi att ha lokaler på markplanet. Efter morden på Utöya har vi vakter dygnet runt på kurser och läger. Vi har just beslutat att vi inte offentligt ska tala om var vi har kurser, den exakta platsen får bara deltagarna veta.
Och nu sitter jag i en bil på väg mot Hyltebruk i Halland. Där finns några unga män som utsattes för den senaste hatexplosionen i landet, det blev en nyhet under en dag eller två.
De unga männen ville återuppliva den sedan åratal vilande SSU–klubben i Hyltebruk. Ombudsmannen Abdi Siyad, distriktsordföranden Aida Birinxhiku och distriktets valledare Anton Karlsson var där för att hjälpa dem, ett normalt, vardagligt förfarande i politikens vardag.
De hade konstituerande möte i ABF:s lokal på Storgatan, i kvarteret framför det stora pappersbruket som ger bygden arbete och välstånd. Det var nästan komiskt traditionellt. En SSU–klubb bildas i skuggan av fabriken. I ABF–lokalen hänger en affisch med socialdemokraternas ros och några saker att tänka på:
• Helhetssyn – se till hela kommunens bästa
• Prata med varandra, inte om varandra
• Välkomnande organisation
Sådana saker. Vänligt och inkluderande. Alla ska med.
SSU–Halland la ut en bild på deltagarna på sin hemsida klockan 20.50 fredagen den första juni. Alla personer utom två på bilden var invandrare. Man kan tycka att det är positivt, nyanlända som snabbt är på väg in i samhället och tar ansvar för bygden de kommit till.
Så fungerar det inte på nätet.
På lördagsmorgonen började skitstormen när journalisten Ingrid Carlqvist la ut bilden på främlingsfientliga nättidningen Svegot och skrev: ”Man undrar ju hur många procent Socialdemokraterna skulle få utan invandrarnas röster.” Svegot är en tidning med rubriker som ”Zlatan fortsätter baktala Sverige och svenskarna” och ”Muslimer blir aldrig nöjda”.
Abdi Siyad och Anton Karlsson satt på lördagmorgonen i SSU–lokalen i Varberg. Någon har delat bilden! sa Anton. Han trodde det var något glatt och positivt. Sedan kom skitfloden:
Haha, nästan bara blattar i styrelsen.
Ett stabilt gäng analfabeter.
Om detta gäng hade varit med på en cirkus för ca 60–70 år sedan så hade det varit en mycket ovanlig spännande attraktion.
PARASITER.
Så fortsatte det, 10 000 besök och 50 hatfulla kommentarer på SSU–Hallands hemsida inom en timme. Sedan började telefonen ringa och mailen ramla in.
Mest förvånades Abdi Siyad över att inläggen var signerade. Vanliga svenska namn. Personer med arbete och familjer. Personer som inte skämdes för att vräka ur sig vad som helst mot några unga män som bildat SSU–klubb i Hylte.
Abdi Siyad kom till Sverige från Somalia med sin mamma 2011. Då var han 15 år. Jag trodde han var född i Sverige, det hörs inte att han är invandrare. Han tänker plugga juridik i framtiden, funderar på att bli åklagare, han är ytterligare en av de supersmarta ungdomspolitikerna.
Han säger att tonläget förändrats bara under hans år i Sverige. Så Abdi Siyad försöker hålla låg profil utåt, han är en politisk ombudsman som försöker hålla låg profil, det borde vara en självmotsägelse.
– Jag vet ju att jag blir kallad islamist och annat om jag yttrar mig offentligt.
Khloe Abdel Wahab, 27, född i Sverige, vice ordförande för SSU i Skåne, berättar hur hon för någon månad sedan var med om sitt livs obehagligaste debatt. Naturbruksgymnasiet i Bollerup, Tomelilla kommun. Elever i publiken ropade åt henne att hålla tyst, sticka härifrån, de flinade och pekade.
Är det hat eller hot? Eller bara gift som förmörkar människors liv och förtär samhället?
Vad svarar en ung politiker på ropet ”ni hör inte hemma här” som Khloe Wahab fick höra? Hur argumenterar man för sin rätt att leva och verka i det land där man är född?
Nu är vi framme i Hyltebruk. Abdi Siyad presenterar två av de SSU-medlemmarna, Mustafe Ahmed, 23, och Sami Hindi, 27. Mustafa kommer från Somalia och Sami från Syrien.
Vi möts hos ABF. På dörren sitter en lapp om en sammandragning för alla föreningar som nyttjar lokalen. Porslinsmålarna. 3D–printarna. Afghanska föreningen. Dyslexiförbundet. Socialdemokraterna.
Det stillsamma Föreningssverige.
Jag ska inte påstå att Mustafe Ahmed och Sami Sindi verkar chockade, förtvivlade eller rädda. De är snarare häpna och undrande. De trodde att de gjorde vad som förväntas av nya ansvarstagande invånare i Sverige. Delta. Gör nytta.
– Vi hade ett möte och bildade klubben och valde styrelse. Vi var tio på mötet. Fem av oss valdes till styrelsen. Vi vill engagera ungdomarna i Hylte, säger Mustafe Ahmed.
– Vi vill visa att invandrarna bryr sig om och är en del av det svenska samhället. Jag vill inte vara anonym, ett nummer. Vi vill engagera ungdomarna, särskilt de nyanlända. Vi vill förbättra integrationen i vårt värdefulla Hylte. We love Hylte, säger Sami Hindi.
Efter en stund far vi tillbaka mot Halmstad. Socialdemokraternas och SSU:s lokal i staden är självklart låst. På dörren varnar lappar med orden LARMET, LARM MED ÅTGÄRD och SECURITAS Direct. Över lapparna sitter ett nytt, digitaliserat titthål som hjälper personalen att inte bara granska den som ringer på dörren utan också hur miljön runt besökaren ser ut. Är det någon som vill fråga om arbetsrätt och pensioner? Eller någon som vill skada oss?
Jag säger till Abdi Siyad:
– Jag minns när dörrarna var öppna och vi inte var rädda.