Föräldrar, håll koll på era buskillar i parkerna

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-07-25

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Hej, alla småbarnsföräldrar,

Vi måste snacka.

Det är mitt i semestern och så, men allvarligt ... vi har ett problem.

Häromdagen var jag i parken. Jag är inget stort parkfan, det är en rysare att navigera runt bland andra föräldrar som alla cirkulerar som lejon runt sina barn.

Tigande och väntande på att få sätta tänderna i någon annans unge som muckar gräl. Dottern väntade tålmodigt på toppen av avsatsen till rutschkanan.

Det gick inte att åka ner eftersom två småkillar höll på att klättra upp den vägen. Även jag är ett lejon så efter en kvart stegade jag fram med lillebror på höften och mormor i släptåg.

– Kan ni ställa er i kön, det är andra som vill åka också.

Killarna tittade upp på mig, log och fortsatte klättra ”fel”. Det fanns ju en liten risk här att de kanske var hörselskadade så jag upprepade samma sak lite högre.

De tittade på mig, uppenbarligen inte hörselskadade och flinade.

Men nu hade den ena killens föräldrar vaknat till liv borta på en bänk. De tittade på mig, lite vem-är-häxan-aktigt. Men de satt kvar, efter ett tag låtsades de som ingenting.

Jag sa till en tredje gång, skitsurt, då aktade sig killarna. Dottern kunde äntligen åka. Kort därefter började de klättra och ockupera rutschkanan på nytt.

Min dotter fick återigen vänta.

Till slut kom den ena killens morsa fram. Hon sa lite räddhågset, med viskröst: ”Ska du akta på dig kanske ” till sin son.

Det lät mer som en vädjan än en tillsägelse och alla föräldrar vet ju att man kan inte vädja till sina barn.

Ungen sket i henne och själv leDsnade jag på att skälla och tog min dotter i handen och gick därifrån.

Det är inte första gången man trampar rakt in i ett curlingbo men det är lika sorgligt varje gång.

Det går runt en massa mammor och pappor i Sverige och är rädda för sina egna barn. Hur sorgligt är det?

Samt föräldrar som är för trötta för att orka reagera. Eller som helt enkelt saknar koll. Inte fattar eller bryr sig. Ofta, men inte alltid, är det killar som är stökiga.

De kommer tydligen undan med mycket mer. ”De är pojkar, de har spring i benen”, säger vi och ler när de stökar. Tjejerna sitter tysta på golvet och leker, då utropar vi: ”Åh, vad söta de är.”

Det sorgliga är att det är ungarna som förlorar.

Dels min dotter som måste vänta hela tiden. I parken, på kalas, på dagis. Dels vill ingen leka med de vilda barnen till slut.

Ungar som inte klarar att titta en i ögonen för att de är så uppe i varv, ungar som förstör barnkalasen genom att bara springa runt och skrika och trampa rakt i andras lekar, ungar som terrar parken.

Jo, det finns ju massor av lugna killar. De har ofta (medvetna) föräldrar som bestämt sig för att killar inte är ett eget väsen, fyllda med vilt testosteron, som bara måste få springa rakt in i någon annans lek och avsluta med att spotta i rutschkanan (det har jag också varit med om, mamman stod bredvid men sa ingenting).

De har föräldrar som hjälper dem. Som uppfostrar. Markerar. Precis som många flickor har.

Som inte är rädda för att deras pojkar är lugna. För när jag blir riktigt paranoid undrar jag om det är mamsens och papsens egen bögnoja som skapar parkmonster?

Hellre en vilde i parken än en fjolla som sitter och leker med Barbie hela dagarna ihop med det andra könet.

Belida Olssons

Följ ämnen i artikeln