Penisbilderna är ändå inte det värsta
Jag äter frukost och får en kuk till kaffet. En man har skickat en bild på sitt kön till mig. Igen. Jag suckar och konstaterar att det är för tidigt för sånt här. När jag 45 minuter senare är på väg till bussen kommer nästa bild. Den tredje dyker upp när jag sitter i möte och inte borde titta på mobilen.
I strid ström rullar bilderna in under dagen, den ena vidrigare än den andra. Eftersom jag tror att jag sett det mesta blir jag överraskad över att jag blir överraskad. Varje bild innehåller något nydanande.
På några har konstnärssjälen färgat penisen (blå, svart, högglansigt vit) och på en annan har han hällt lim på ollonet. Men stoltast är han över bilden där han kört in en pensel i urinröret. Allt för konsten, ni vet.
Vid dagens slut räknar jag till tolv penisbilder. Var och en med bifogad kommentar (tänk er som plakaten bredvid tavlorna på ett museum). Detta är något slags rekord och eftersom jag jobbar med att synliggöra sexuellt våld skriver jag om den mottagna samlingen i sociala medier. Högst medveten om det absurda i situationen väljer jag dock att bara nämna antalet bilder och utelämna den brutala (om än kreativa) porträtteringen. En del av mig är nämligen rädd att inte bli trodd. Och tyvärr är det många som inte tror mig. Tolv bilder på en dag, det kan ju inte vara sant. ”Om du tyckte det var sjukt skulle du ha sett bilderna”, tänker jag. Samtidigt tänker jag att jag inte skulle ha sagt något alls, det hade varit lättare att hålla käften.
Att kvinnor som utsatts för sexuellt våld inte blir trodda, eller är rädda att inte bli det, är en företeelse med gamla anor som tyvärr är vanlig än i dag. Den direkta konsekvensen av en kultur där brottsoffer riskerar att bli misstrodda eller förminskade är tystnad. Ett av de starkaste skälen till varför sexualbrott inte anmäls är just denna rädsla.
Att tro på kvinnor som berättar om sexuella övergrepp är en fråga om kunskap och anständighet.
Efter #metoo trodde jag att den ökade medvetenheten om hur vanligt förekommande sexuella kränkningar är skulle minska ifrågasättandet – men för egen del känner jag inte av en sådan minskning. Så eftersom kunskapen tack vare #metoo-hösten är spridd är det kanske snarare anständigheten som haltar. För det är inte värdigt att trots detta bemöta brottsoffer med anklagelser och förnedring. Det är inte värdigt att vara en del av kulturen som förser utsatta personer med munkavel. För vem vinner på det?
Det enda som är värre än att bära smärtan ensam är att berätta om den och inte bli trodd. Det hade varit lättare för mig att vara tyst. Det är det alltid. Att inte skriva om sexuella kränkningar och därmed inte öppna upp för elaka kommentarer. Det är detta val som är den kulturella munkaveln. Att det är lättare att stå ensam tyst, trots att det borde vara tvärt om.
Sexualbrottsförövare bär hela ansvaret för vad de utsätter sina offer för. Likaså bär de som lyssnar på vittnesmålen ansvaret för hur de reagerar. Konsekvenserna av fördömande reaktioner är svåra att mäta men inte desto mindre brutala. Vill vi verkligen att det ska vara lättare för offer att stå ensamma än att be om hjälp? Vad skapar det för samhälle för oss och för våra barn? Inte ett tryggt.
För de som vinner på att färre vågar berätta om övergrepp är givetvis förövarna. Mot bakgrund av insikterna från #metoo, och alla som förbannar förövare som hängs ut, förblir det en gåta för mig varför så många fortsatt hånar, förminskar och misskrediterar människor som vittnar om sexuellt våld.
Att tvingas ta emot dessa tolv kukbilder på en och samma dag var vidrigt – men att berätta om det var värre. Är vi nöjda med det?