Storstäderna är framtidens glada melodi
London. Om två månader, den 18 september, står Europa inför ett ödesval.
Kanske bryter skottarna i en folkomröstning sig ur sin 307 år långa union med England, Wales och Nordirland.
Jag håller det inte för otroligt att det blir så trots att senaste opinionssiffrorna säger motsatsen (37 procent ja, 47 nej). I Skottland finns nationalism i häftiga doser. Inkrökta skottar upplever en egenart. Tänk: whisky, kilt och säckpipa. Det är fördomsfullt att säga, men det är inte helt osant: Alla bergsfolk är tokiga; de är i hjärtat talibaner. (Ni har väl sett Mel Gibsons ”Braveheart”?)
Great Britain blir Little Britain. För hundra år sedan var det världshistoriens största imperium, där solen aldrig gick ner. Nu blir det rena natta. United Kingdom blir Un-united Kingdom.
Just skottarna spelade stor roll i imperiebygget och koloniseringen, de byggde Hongkong. Nu säger deras nationalister, att de vill göra Skottland till ett dynamiskt välfärdsland som ska jämföras med Norge.
En skotsk utbrytning startar en lavin. Katalonien, som är en hyfsat autonom del av Spanien aspirerar på självständighet och röstar i höst i frågan. Baskien, med en föredömlig autonomi, kan börja ruska på sig och kräva mer. Regionen Veneto i norra Italien hade i våras en folkomröstning på nätet och självklart ville den ekonomiskt framgångsrika landsdelen slippa sina fattigare kusiner. Belgiens regioner brister i sömmarna. Innan vi vet ordet av vill Skåne lämna Sverige och Österlen lämna Skåne.
Än sen då? Är det inte bra med FN:s deklaration: ”Var och en har rätt till en nationalitet?”
Nja. Det är överdriven nationalism som skapar de flesta krig. Motsatsen, globalisering, ger oss skjuts in i en ljusare, ekonomisk framgångsrik framtid.
Med nationalism frodas terrorism. Jag säger bara: Folkrepubliken Donetsk. Å andra sidan var det på grund av blodlysten nationalism som Titos Jugoslavien bröts upp i sju separata länder, varav några artar sig hyggligt.
Delningen av det gamla Tjeckoslovakien har skapat harmoni men raderat ut handeln mellan länderna. Det är lätt att vara emot denna fragmentering.
Nu i London hör jag engelska politiker och pundits mässa argument mot skottarnas utbrytningsförsök. ”Det är inte alls säkert att det är ni som ska ha det mesta av Nordsjöoljan. Ni får inte behålla pundet som valuta. Ni måste söka medlemskap på egen hand i EU - och det är inte säkert att ni får det. Ni kommer materiellt och i trygghet att bli förlorare, ni som i högre utsträckning än resten av medborgarna i United Kingdom är socialhjälpstagare.” (Skottar lever hårt och kort. I Glasgows innerstad är medellivslängden för män 54 år.)
Stålar, stålar. Det är som om engelsmännen inte vet, att Skottlands valspråk lyder: ”Ingen provocerar mig ostraffat.”
Hetsen mot skottarna kan ses som en provokation och driver över många till nationalistsidan. Skottland blir ett Dalarna med oljeborrtorn.
Ett solo-England - som till ytan är en fjärdedel av Sverige men med sex gånger fler invånare - förblir med sitt politiska system, sina traditioner, sitt finansiella centrum, sina oöverträffade medier och sin charm en stormakt i världen.
Är det inte tvärtom? Blir inte England bara en region i Europa som andra? Det är inte illa.
Se på Tyskland. Där är det Baden-Würtenberg och Bayern som gäller; de tar inga order från Berlin.
Länder och regioner är passé. Framtiden ligger i städer, vilka är angelägna om handel och en ”egen utrikespolitik”. Urbaniseringen gör människor lyckligare, städerna växer, vischan vissnar. Madrid är vitalt även när Spanien står på knäna. Den mest banala Amerikahatare vill inte undvara New York. Turkskeptiker älskar Istanbul.
Öppna, liberala världsstäder är vår tids stormakter. Den moderna tänkaren Bobo Karlsson har presenterat tesen: ”Städer är snälla, länder är elaka.”
I den mångkulturella världsstaden London är 13 miljoner människor samlade på två flodstränder. Hela världen är här. Det finns 50 000 svenskar bosatta i London. Sex personer av tio under 20 år kommer ur annan etnisk grupp än den brittiska och varannan människa har annat hudfärg än vit. Det talas 300 språk i staden. Det finns 30 distinkta ”getton”.
London mera än Skottland är en egen värld.
Och nu, förlåt, lämnar jag mitt hotellrum och ger mig ut och tittar på framtiden.
Välsignade gammel-tv ...
… som finns till hands, när viktiga händelser utspelas. De klassiska lineära nyhetskanalerna visade sin klass de första fyra svårarbetade timmarna när Malaysia Airlines Flight 17 skjutits ner över Ukraina. De kom med de första bilderna, kartor, öststatskommentatorer, flygexperter och coola män och kvinnor som analyserade och försiktigt spekulerade. Det var långt från tokenskapen på Twitter och bloggarnas babbel. Dagligen kollar jag fem nyhetskanaler. I katastrofen vid Donetsk blev det 
för CNN, för al-Jazira, för France 24, för Sky News och för BBC World.
Jag läser just nu ...
… krigshistorikern Max Hastings ”Catastrophe, Europé goes to war 1914”. Elegant berättad, detaljrik, med belysande anekdoter, fylld av bisarra personligheter. Historia när den är som bäst.
Ett FN-organ ...
… har uppdraget att underlätta flygning mellan världens länder och att ”säkra internationellt flyg mot handlingar av olaglig inblandning”. Vad sysslar de i praktiken med på Internationella civila luftfartsorganisationen i Montreal? Jag kollade. ICAO varnade i vintras för en potentiellt farlig situation över Krim. Sedan tyst. Kunde ingen vid morronfikat säga: Jag undrar om det inte är farligt över Donetsk också, när Putin flyttat dit med sitt krig. Generalsekreterare i organisationen är fransmannen Raymond Benjamin. Han bör bli den förste ämbetsmannen på hög FN-nivå som får sparken.