Vad säger han – egentligen?
En stark förtvivlan lyser igenom hos polisledningen som ska lösa dubbelmordet. Det är fullt förståeligt.
Men ingenting blir bättre av att skrämma upp människor med svepande uppgifter om att psykisk ohälsa skapat en livsfarlig situation i Linköping.
För det är vad spaningsledaren Jan Staaf gör när han två gånger under lördagens presskonferens använder ordet "ohygglig". Att polisen redan 2004 under arbetet med dubbelmordet på 8-åriga Mohammad Ammouri och 56-åriga Anna-Lena Svensson mötte "en ohygglig massa ungdomar som mår dåligt".
Han tillägger:
"Våra förhörsledare har berättat genom åren om hur de träffar på en ohygglig massa människor som mår dåligt ute i samhället".
Jag är gripen av Jan Staaf, hans engagemang. Jag tror inte att han enbart är spontant frustrerad på denna sorgsna presskonferens. Jag vill veta mer. Om det kan finnas ett glapp mellan polisens iakttagelser och andra instansers. Om de sedan 2004 sett varningssignaler som inte fångas upp. Eller är det ökande missbruk han talar om? Sociala problem?
Någonting vill han säga, frågan är vad. Det kan vara så att polisen som möter våldsbrottslingar har en stark oro för mängden psykisk ohälsa, men hur har de i så fall fört de farhågorna vidare? Har larmet gått?
Men ännu vet vi så lite om mannen som misstänks ha svingat ett järnrör i Ljungsbro. Vad som är hans historia.
Det finns därför all anledning att tala med små bokstäver. Mycket få psykiskt sjuka begår våldsbrott. Det är dessutom svårt för psykiatrin att förutsäga vilka dessa få personer är, som kan komma att bli farliga ute i samhället. Metoderna för riskbedömningar är osäkra. I vart fjärde fall blir det fel.
Bilden är inte entydig. De grövsta våldsbrotten minskar i Sverige men för några år sedan togs uppgifter fram från Rättsmedicinalverket om en ökning av hot och misshandelsbrott bland psykiskt sjuka.
Men det som hände i Ljungsbro är så ovanligt att det inte låter sig inlemmas i något känt mönster. Vi famlar. När en kvinna och ett barn dödas är det annars nästan alltid inom familjen, och gärningsmannen är en make och pappa.
Därför Jan Staaf – lugn. Det finns tid för analys. Det finns tid för att tala mer om alla de "ohyggligt" många som mår dåligt, och hur en 32-årig hotfull och misshandelsdömd man låter sig infogas i det.
Nu är det tid för familjer i Ljungsbro. För föräldrar som ska tala med sina barn om en fruktansvärd händelse. För 14-åringar som ska börja skolan på måndag efter en allhelgonahelg de inte kommer att glömma. Det är en tid av förtvivlan.