Vår kung riskerar att få byta huvudbonad
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-08-16
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
En månad kvar till EMU-valet. Ja eller nej? Vad ska man rösta på? Känslomässigt är jag för den gemensamma valutan, och några andra argument än känslomässiga går knappast att ta på allvar.
Det finns gott om politiker med darr på rösten och nationalekonomer med pannan i djupa veck som har synpunkter på frågan. Men, euro eller krona, ingen av dem vet egentligen något om Sveriges ekonomiska framtid.
Alltihop kompliceras förstås av att Sverige redan förbundit sig att gå med i det europeiska valutasamarbetet. I samband med Maastrichtfördraget ordnade de andra eurovägrarna, Storbritannien och Danmark, så att de kunde få behålla sina egna pengar.
Det gjorde inte de svenska förhandlarna. Så även om riksdagen rent formellt ska fatta ett beslut om att byta kronan mot euro är Sverige som stat bundet av Romfördraget. Förr eller senare får vi byta valuta, om vi ska respektera ingångna internationella avtal.
En i retoriksammanhang viktig skillnad kommer bytet garanterat att leda till: antalet miljonärer i Sverige minskar radikalt. Och, ja, ni hajar själva: Tre Kronor får byta namn till Tre Euro. Kungen försvinner från mynten och Kungssången skrivs om: "gör euron på hans hjässa lätt". Och så vidare.
Mot bakgrund av att saken redan är bestämd så verkar det en aning underligt med en folkomröstning. Dels kostar den en massa pengar. Dels måste den göras om till dess att en majoritet av befolkningen verkligen vill ha euro. Politisk teater är det hur som helst. Bitvis rätt sjaskig också.
Samtidigt, på andra ställen på jorden, händer många saker som kan komma att påverka våra liv betydligt mer radikalt. Ta bilarna i Kina till exempel.
I septembernumret av tidskriften Fortune skriver journalisten Clay Chandler om den senaste utvecklingen i detta mäktiga land med 1,3 miljarder invånare och en våldsam ekonomisk utveckling. Förra året såldes för första gången över en miljon bilar. De första sex månaderna i år har bilförsäljningen ökat med 85 procent mot förra året.
Bilismen i Kina, menar Chandler, har satt i gång en ny kulturrevolution som förvandlar det kinesiska vardagslivet på ett sätt som är överraskande likt det som hände i USA för femtio år sedan.
Peking har fått drive-in-biografer. Det ordnas dragracing på helgerna. Tidningsstånden översvämmas av motormagasin. Rusningstrafiken korkar igen storstäderna.
I Shanghai har myndigheterna försökt hålla igen på nybilsregistreringen, men från 500 nya registreringsskyltar i månaden för två år sedan auktioneras nu 3 000 nya bilnummer ut varje månad, till priser över 4 000 dollar styck.
Det finns närmare 70 olika kinesiska bilmärken. Och de stora internationella biltillverkarna står på kö för att få bygga fler fabriker i landet än de redan har. Enbart Volkswagen - som hittills är största utländska tillverkare i Kina - har lovat att investera närmare 60 miljarder kronor i landet de kommande fem åren.
Nästan varannan människa i Sverige har bil. I Kina är det bara var hundrade invånare som har råd. Än så länge. Men utvecklingen går mycket fort nu, och i de rika städerna ökar medelinkomsterna snabbt. Kineserna resonerar inte konstigare än vi gjorde i Sverige på 50- och 60-talen. Fler och fler vill byta cykeln mot en bil.
Enligt Fortune är den lavinartade ökningen av bränsleslukande bilar i Kina ett allvarligt hot mot miljön som dessutom skulle kunna skaka om hela världens oljeekonomi.
I dag tillverkas flest bilar i Västeuropa, ungefär dubbelt så många som i USA, Mexiko och Kanada tillsammans. I Japan har biltillverkningen minskat, men ökat i övriga Asien.
Inom en snar framtid kommer bilarna från Kina att kunna konkurrera på allvar med fordonen från resten av världen. De byggs nämligen mycket billigare. Och lågt pris är ett argument som världens bilister gillar.