Ett generat fnissande – både i USA och Ryssland
ST PETERSBURG. Det var i mitten av nittiotalet. En brittisk TV-reporter intervjuade Rysslands färgstarke, då drygt 60-årige, demokratiskt lagde (och ofta berusade) president Nikolayevich Jeltsin.
Reportern sa: ”Om ni, Mr President, i ett enda ord skulle uttrycka läget i ert land, vilket är ordet?”
Jeltsin svarade: ”Good.”
”Och”, fortsatte reportern, ”om ni, Mr President, skulle använda några ord till?”
”No good.”
Jag använder mer eller mindre samma fråga, när jag nu under ett par dagar flanerar i storstaden längs floden Nevas stränder. Kallt och jävligt. Men trottoarerna är bättre sandade än i Stockholm.
Jag frågar dem jag har tillfälle att prata med – en guide på ett museum, en taxichaffis som blåser mig på pengar, en servitris på en Starbuckskopia, en konduktör på tåget till Helsingsfors och några till. Jag frågar: ”Putin dobro, Putin njet dobro?”, vilket är min hemmalagade ryska – Putin good eller Putin no good?
Min opinionsmätning får ett chockartat resultat.
Jag jämför med minnen från ett St Petersburgbesök i januari 2012. Det var femte-sjätte gången jag var i Sovjet / Ryssland sedan det första besöket påsken 1969. Med ett par kamrater körde vi bil – och vi körde vilse. Jag vevade ner sidorutan och ropade ut i diset och mörkret: ”Please, help me!” Döm om min förvåning, när åtta-nio förbipasserande bromsade upp och på enkel men tydlig engelska ville veta vad de kunde hjälpa mig med.
Vilken förändring! Bara tio-tjugo år tidigare skulle min bön om hjälp ha setts som en nationell fara. Alla skulle ha skyndat bort. Hade någon kommit fram hade han tittat på sina skor i stället för på mig. Utlänningar var en smittrisk, någon kunde ange. Överallt fanns ögon och öron.
Men nu fanns vanlig sund nyfikenhet: Varifrån kom vi? Vart skulle vi? Ville vi ha tips om en bra restaurang? Kunde vi ge dem tips om vart det var trevligast att resa, till Wien eller Berlin? Gick, frågade vi, utvecklingen i rätt riktning? Ja, dobro, bra.
Vi ska i denna kalla kriget-kyliga tid komma ihåg, att i 25 år hade Gorbatjovs och Jeltsins förvandling från Sovjet till Ryssland i huvudsak varit en success story. Isoleringen var bruten. Ryssen kunde börja uppföra sig som en europé.
Ryssland var välkommet att i likhet med Estland, Lettland och Litauen ha medlemskap i Nato. EU var redo att börja pröva när Ryssland ekonomiskt – och demokratiskt – skulle platsa i unionen. Folk började våga mopsa sig i allt friare tidningar. Ryssarna åkte till Louvren och tittade på tavlor och till Courchevel för vintersport. Och dessa var människor i en ny medelklass, som inte funnits i Lenins drömmar, inte de tjuvaktiga oligarkerna. De bredde gärna ut sig på temat om ”vår president har gjort vårt Rossija great again”. Ja, världens största land spelade åter i högsta divisionen.
Ryssens ögon mötte våra inne i bilen. Han var en ny generation som inte längre tittade ner på sina skor.
Scenförändring: tillbaka till januari 2017. Skulle jag få människor, vanligt hyggligt folk i St Petersburgs vardagsliv, att prata om sin president, den fiskögde, glåmige president Vladimir Putin?
Tala om hans förtjänster. De är ju många. Putin har gjort sitt land ännu större genom att i krig med Georgien erövra Sydossetien och utan motstånd från FN, EU och Nato knycka det stora och härliga Krim från Ukraina. Kriget i Donetsk, östra delen av Ukraina, trappas just nu upp.
Putin var en tredje klassens rysk spion i dåvarande Östtyskland. Hans karriär mot toppen gick via St Petersburgs kommunstyre och dess pakt med den lokala maffian. Men Putin har ingen given maktbas – inte krigsmakten, inte ett politiskt parti, inte kollegerna i gamla KGB.
”Putins maktkrets”, sa en säkerhetspolitisk analytiker, ”inskränker sig till hans livvakt.”
Kanske skulle mina ryska intervjuoffer gnälla en smula om ”dåliga tider”. Ekonomiskt är tiderna dåliga. 25 år efter kommunismens kollaps producerar Ryssland ingenting – inte ens t-shirts – med värde i omvärlden; enda inkomstkällan är olja och gas och på dem är priserna låga. Omvärldens sanktioner mot Putin som straff för övergreppen på Ukraina biter.
”Vi hade börjat vänja oss vid Camenbert och prosciutto”, sa med ett bittert leende en välklädd ryss på tåget till Helsingfors. ”Men nu är det som förr: vi äter kål. Bara kål.”
Gränshandeln i finska Villmanstrand har upphört. Fönstret mot världens lyx, det finskstyrda varuhuset Stockmans i Moskva, har gått konkurs. På färjorna Finland – Stockholm utropas taxfree-fynden fortfarande på ryska. Men det finns inte längre ryssar ombord.
När jag frågor om Putin dobro (bra) eller njet dobro så svarar ingen. De tittar på sina skor och skrattar. Ett kvävt, generat fniss.
Det är samma skratt som amerikanernas, när de förstod att de valt Trump till president.
Jag läser just nu
… en reseguide som väcker min längtan till Afrika, ”Afrikas bästa safari”, av det vitskäggiga reseproffset Uno Grönkvist. Det är khaki och savann, the big five, gula febern, jeepar och övernattning i tält. Rätt tänkt: ingen semester ger bättre minnen än en safari och elefantbössan har sympatiskt nog bytts mot digitalkameran. Grönvist guidar med ordlistor och hälsoråd läsarna till Afrikas alla 15 safariländer och de kulturhistoriska noteringarna är lika många som dem om djuren. Nu är det limuren (den lilla apan som bara finns på Madagaskar) som är mitt önskedjur.
Till Åre
… med flyg. Från London! Oh så smart, tänkte jag. Sopa hem skidturister. Jag skulle just gratulera SAS till att äntligen – som Ryan och Norwegian – kolla upp vad folk drömmer som resmål. Målen är fler än Los Angeles. Men naturligtvis var det inte SAS som kommit på att flyga till Åre. Det var Easyjet. Få se om SAS’ fantasi ökar när det flyttar operativa baser till London och Spanien.
Det mest irriterande
… med Donald Trump – näst hans tweets, hans politik och hans hår – är hans slipsar. Deras längd. En slips ska hänga ner till livremmen. Inte längre. Men Trumps täcker gylfen.