I debatten om gangsteradvokater glöms den riktiga konflikten bort
Ett underhållande gräl har brutit ut mellan åklagare och advokater.
Bortom tjuvnyp, rallarsvingar och överdrifter anar jag en konflikt som har pågått i flera år.
Dispyten inleddes med att åklagare Lisa dos Santos i en debattartikel i Aftonbladet i måndags angrep brottmålsadvokater som hon hävdade styrs av gangsterromantik.
Det var ord och inga visor i den adjektivstinna drapan. Debattören var förbannad på advokater som "säljer in sig själv och sina tjänster till tonerna av skottlossning", poserar i sociala medier i solglasögon och läcker information i utredningar.
I en endast marginellt mindre upprörd replik hävdade advokat Ulrik Smedberg att åklagaren inte visste vad hon pratade om och att försvarare som sprider hemligheter ur förundersökningar troligen blir uteslutna ur Advokatsamfundet.
Sedan blev det debatt i radio, Anne Ramberg skrev ett ilsket blogginlägg, Aktuellt gjorde ett långt inslag, Dagens Nyheter kopplade en vagn på tåget, vissa advokater höll med åklagaren, andra fräste att hon var helt ute och cyklade.
Att navigera rätt i detta oväder är en inte helt tacksam uppgift, men låt mig göra ett försök.
Sanningen är att Lisa dos Santos har både rätt och fel.
Jag vet, slutsatsen är trist, närmast folkpartistisk, men det är faktiskt inte mitt fel att hon både har poänger och ägnar sig åt knasigheter.
Hon har exempelvis alldeles rätt i att det finns advokater som marknadsför sig på ett sätt som vittnar om ett måttligt utvecklat omdöme.
Ljud av sirener och smatter från AK 4:or på instagram, någon advokat som festar med gangsters på bilder på Facebook, uppmaningar om att inte prata med poliser.
För att inte tala om videon där sju jurister är statister i en musikvideo som en kriminellt belastad rappare tilläts spela in i en rättssal i Södertörns tingsrätt.
Det känns som att det har hänt en hel del med marknadsföringen sedan en advokat åtalades för bestickning efter att han blivit så glad blev över att ha blivit utsedd till biträde i ett mål att han skickade en fruktkorg till tingsrätten.
Med detta sagt innehåller åklagarens debattartikel även dåligt genomtänkta avsnitt. Som anklagelsen om att advokater tjänar stora pengar på de stora brottmålsrättegångar vi har sett de senaste åren.
Dessa mastodonträttegångar är åklagarens ansvar. Ofta har det varit möjligt att dela upp målen och åtala de misstänkta en och en. En möjlighet som dock inte utnyttjas.
Lisa dos Santos borde för övrigt ha låtit bli att göra ett nummer av statens årliga kostnad för offentliga biträden.
Jag kan förstå den populistiska frestelsen, bilden av advokaten som kör runt i Porsche med de exklusiva kostymfickorna fulla av sedlar är dramaturgisk tacksam, men debattören är väl medveten om att kostnaden för advokater i rättssalen är ett pris vi betalar för upprätthållande av rättssäkerhet.
Åklagaren har hela utredningsapparaten till sitt förfogande. Den som är anklagad för brott har bara sin advokat. Underläget är, försiktigt uttryckt, stort.
En snabbtitt på budgeten för 2020 räcker för att bilda sig en uppfattning om proportionerna. Polisen tilldelas 28, 5 miljarder. Rättsliga biträden? 2,3 miljarder.
Direkt egendomlig är åklagarens dåligt maskerade irritation över att advokater mellan varven vinner sina mål. Hade alternativet varit bättre?
Möjligen är framgången för åklagare hundraprocentig i Nordkorea, men jag föreställer mig att intresset i Sverige för att kopiera det landets rättssystem är måttligt utvecklat.
Jag tror att konflikten som har uppstått bottnar i någonting som varken åklagare eller advokater nämner. Nämligen att stämningen i rättssalen de senaste tio åren stundom varit förgiftad. Det gäller inte minst i några av de riktigt omfattande målen.
Jag följde det stora kokainmålet för några år sedan. Atmosfären var hemsk. Åklagare som tappade humöret och började gorma, advokater som fräste och tjafsade om allt.
Det var lika eländigt under den evighetslånga rättegången om nätverket i Södertälje.
För att förbättra klimatet tillsatte Advokatsamfundet och Åklagarmyndigheten gemensamt en arbetsgrupp som arbetade fram riktlinjer för hur rättens aktörer ska agera.
Det är möjligt att riktlinjerna, presenterade 2016, har gjort nytta. Men någonting säger mig att mer behöver göras.