Jag måste börja träna igen – eller flytta
Det är en allmänt erkänd sanning att en ogift kvinna med en egen karriär måste vara i behov av en personlig tränare.
Trots det är vi några som verkligen inte vill att någon annan lägger sig i vår träning. Livet är liksom fullt av prestationsområden som det är. Hursomhelst.
Det räckte att jag pep ”Sverige” till en av instruktörerna på mitt kvartersgym i Paris för att han skulle beta av hela sin erfarenhet av sex veckors jobbrelaterad vistelse i Jönköping, jag minns inte inom vad. Jag stod på trappmaskinen och svettades samtidigt. Det fick i alla fall tiden att gå.
När jag svarade ”sportjournalist” på en direkt fråga några veckor senare, den här gången från löpbandet, gick vi in i nästa fas. Gyminstruktören, som vid det här laget presenterat sig med ett namn som jag vagt placerat i Västafrika, hade varit nära att bli personlig tränare åt hela Paris Saint-Germains a-lag. Han var också någon form av underbarn inom kampsport tydligen.
Ville jag förresten gå på lunchpasset som han skulle leda alldeles strax? Mage och rygg.
Jag tackade artigt nej, kanske nästa gång.
Nästa gång sa jag nej igen, och fick mig i stället lite löptips till livs. Bålen lite mer bakåtlutad, lättare avstamp från trampdynan och mindre markkontakt från hälen.
Det är för all del bra att ha någon som korrigerar ens löpsteg utan att man betalar extra för det, i ren iver över att man är svensk och kanske till och med känner Zlatan Ibrahimovic.
Sen kommer perioderna då man inte orkar gå till gymmet och det blir tajt stämning.
Jag har inte tränat sedan början på december, det kom helt enkelt annat i vägen, och det går snabbt att avvänja sig.
Första gången jag träffade på gyminstruktören efter det, på en kvartersbar, log jag urskuldande och lovade lite vagt att jag snart skulle vara tillbaka.
Nästa gång jag såg honom på samma bar, enda stället som säljer cigaretter kvällstid i närområdet, vände jag i dörren. Okej att jag varit gymfrånvarande i snart fyra veckor. Jag tänkte inte bjuda honom på chansen att ifrågasätta mina tobaksvanor, som faktiskt är väldigt måttliga förutom när jag har stora deadlines.
Tredje gången hade nöden ingen lag. Jag var tvungen att köpa cigg och registrerade inte ens gyminstruktörens närvaro förrän jag stod just bakom honom i baren.
– Hej hej, sa han.
– Hej hallå, sa jag och svor till inombords.
Sen gjorde jag det fullkomligt meningslösa och förklarade att jag faktiskt inte brukar röka, men att jag befann mig i ett tillstånd av force majeure.
– Okej, men kommer du till gymmet snart? undrade gyminstruktören.
– Absolut, väldigt snart, i veckan, svarade jag och högg mitt paket och min öl och satte mig på uteserveringen.
Sedan dess har jag med viss möda lyckats undvika honom fram till i veckan då jag redan hade beställt mat på det kinesiska lunchstället när jag fick en bekant blick från ett av borden.
Där satt gyminstruktören med en lunta papper i handen.
– Jag skriver manus vid sidan av, den här pjäsen har jag skrivit på vers, sa han och bläddrade demonstrativt i papprena. Han var på jakt efter teaterproducenter, förklarade han.
Jag borde förstås inte bli förvånad över att också lycra-folket har litterära ambitioner i Paris. Sedan pratade vi demonregissörer, upphovsrätt och stora fotbollsegon i över en timme.
När det var dags att gå kom så det oundvikliga. Gyminstruktören gav mig en kindpuss och sa:
– Det var trevligt att prata. Vi ses väl… på gymmet då, eller?
– Ja ja, visst, jag kommer i helgen, svarade jag.
Och nu har jag alltså ingen utväg längre. Jag måste börja träna igen. Eller flytta.