Dokusåpor har fått oss att tappa vett och sans
D
et är länge sedan medierna var till för att ge offentlighet åt det vi behöver veta för att demokratin och vi själva ska fungera bra i samhället.
Sedan åratal tillbaka har medierna lagt sig till med ett rikt sortiment av mer eller mindre flyktiga funktioner varav saluförandet av människors mest privata börjar tillhöra det mest lukrativa och drar till sig ett mäktigt intresse.
Ändå har jag på senare tid ställt mig frågan om de medieintresserade och medieanknutna människornas medvetanden håller på att genomgå någon intressant förändring i dessa dokusåpornas dagar. Är sinnet för vad som rimligen kan och bör vara offentligt och vad som inte är det på väg att avtrubbas hos fler än dem som gör skvallertidningar? Och beror det i så fall på att medierna sedan lång tid tillbaka fiktionaliserar i stort sett all verklighet och då gärna också gör offentliga personer till romanfigurer, vilkas uppgörelser vid köksbordet eller i sängkammaren förväntas intressera oss alla?
Amelia Adamos och Thorbjörn Larssons äktenskapskris har vi fått följa steg för steg på löpsedlarna till tidningar som inte förväntas leva på skvaller och skulle vi mot förmodan tröttna på dem och den inochutilande älskarens kommentarer, kan vi vända vårt intresse mot Niklas Strömstedts och Agneta Sjödins konkurrerande skilsmässa.
Om vi får nog av detta kan vi slå på Big Brother eller Baren eller vad de heter, programmen som för bara tio år sedan hade betraktats som idéer upprunna i en dåres hjärna. Och är det för litet action i baren återstår ju alltid Robinson - denna fulländade hybrid mellan drama, dokument och en oherrans massa andra genrer som är ett vinnande koncept i hela tv-världen.
Den senaste tidens underhållning på dessa dunkelt belysta scener, där det privata eller i varje fall personliga och det offentliga ständigt byter plats så ingen förmår hålla reda på vad som hör vart, har utspelat sig på tidningen Expressen och i Svenska journalistförbundet.
Historien om chefredaktören Joachim Berner, hans påstått sexistiska mejl till en kvinnlig journalist som via Journalistförbundet låg i tvist med Expressens redaktionsledning i ett ärende som inte hade något med mejlen att göra, är en intrikat historia där mycket är av allmänt intresse, men där Journalistförbundets ombud lik för bannat tappade sinnet för vad man kan tillåta sig med offentligheten som spelplats och inte.
Expressen hade av allt att döma rekryterat journalisten till featurechef på ett ur fackets synpunkt regelvidrigt sätt, som resulterade i att hon fick andra arbetsuppgifter än hon hade förespeglats. Om detta låg hon i tvist med Expressens ledning och krävde skadestånd.
Parentetiskt måste jag här nämna att Aftonbladet i tiden begick exakt samma fel när Amelia Adamo rekryterades till chef för feature på tidningen, vilket blev inledningen till dess success story. Problemet löste sig den gången utan några mejl eftersom e-post inte fanns. Thorbjörn Larsson, som då ledde redaktionen ur redaktionschefsposition, skred mer handgripligt till verket med känt resultat.
Allt nog, i en skadeståndsförhandling som gäller de mått och steg Expressens redaktionsledning vidtagit som följd av fackligt missnöje seglar chefredaktörens mejl uppenbarligen upp. Han har uttryckt sig väl rakt på sak om sin fysiska passion för featurechefen som inte blev featurechef.
Huruvida mejlen var otillbörliga eller inte, vet vi inte. Vad vi vet är att Journalistförbundets ombud offentliggjorde ärendet och hotade publicera mejlen, något man bara inte gör i en förhandling.
Min hypotes är att Journalistförbundets ombud tappade balansen därför att vi numera är så vana att använda offentligheten för utspel i konfliktsituationer av alla de slag, inte minst sådana som inte hör offentligheten till eller där det är tveksamt om så är fallet.
Har vi tillgång till offentligheten använder vi den som vapen i privatlivets strider och i strider av mer yrkesmässig karaktär. Vi använder den i politiken och vi använder den alltför lätt där vi vet att offentlighet skadar.
Expressens chefredaktör ska naturligtvis inte skicka sexistiska mejl till sina kvinnliga anställda - om det nu var det han gjorde. Men så länge den som mottagit mejlen inte vill ha dem offentligt påtalade så är de hans och hennes privata angelägenheter, vilket tills för några år sedan torde ha varit en självklarhet.