Ett par skakande händer är också en berättelse
På en videolänk från en psykiatrisk klink syns två vårdare, en advokat och en man som påstås ha mördat sin son och sin dotter.
En häktningsförhandling som säger väldigt mycket om den här sortens brottslighet.
Vit t-shirt, tunt, mörkt hår, ögon utan liv och händer som skakar okontrollerat i sal 4, Södertälje tingsrätt.
Två barn hittades i tisdags kväll döda i sina sängar, och som så ofta i fall som detta har utredningen redan kommit långt.
Visst, än så länge är mannen endast misstänkt, vi är alla oskyldiga till motsatsen är bevisad, men det här torde bli en enkel resa mot fällande dom och livstids fängelse eller möjligen sluten rättspsykiatrisk vård.
Åklagare Ulrika Rosén spelar ut sina kort, hon har varit med länge och behärskar de juridiska ritualerna väl, två fall av mord, sannolika skäl, risk för undanröjande av bevis, risk för fortsatt brottslighet, inte uppenbart att häktningsskäl saknas…
Stängda dörrar, tidningar, radio och två körs ut.
Klockan slår elva och från en annan stad meddelas att en kvinna döms till lagens strängaste straff för att ha huggit sin dotter till döds.
Det är givetvis en tillfällighet att detta sker samtidigt som en häktningsförhandling hålls om två andra barnamord, men även en slump kan säga oss någonting viktigt.
I den andra staden har en pappa fått sitt liv förstört och han säger att hans dotter kanske hade ha levt om någon lyssnat på honom.
I Södertälje har den tidigare anhållne modern släppts och avskrivits som misstänkt och det finns ingen anledning att bli förvånad om det visar sig att hon bär på en liknande historia.
En rapport från Socialstyrelsen om dödligt våld mot barn, presenterad tidigare i år, beskriver ett mönster. I de flesta fallen har såväl mördare som offer varit i kontakt med polisen, socialtjänsten eller vården.
Varningssignaler har inte saknats, skola och grannar har ofta slagit larm, men bristerna i samhällets nät är betydande.
Barn har inte skyddats mot försummelse, föräldrar med psykiska problem får inte tillräcklig vård, det brister i samverkan, helhetsperspektiv saknas.
Snö faller över Södertälje och i tingsrätten, nyligen uppmärksammad då byggnaden ägs av ett företag med kopplingar till organiserad brottslighet, läggs minut till minut till minut.
Det sista vi fick höra innan rådman Ulrika Åkerdahl körde ut oss var att mannen, genom advokat Mikael Westerlund, erkänner att det finns skäl för häktning.
Därifrån till ett fullständigt erkännande brukar inte steget vara långt.
Fem till tio barn per år mördas. Det är samma siffror år ut och år in. Men med tanke på att befolkningen ökar, är det relativt sett ett sjunkande antal.
Sverige har trots allt blivit bättre, men än återstår mycket.
Förhandlingen är en snabbt avklarad historia, efter 20 minuter släpps pressen in igen, några utredare från polisen har tillkommit, mannen häktas.
Ett par ännu skakande händer.
Det är det sista vi ser innan skärmen från Helix rättspsykiatriska klinik släcks.
Vad kan vi lära oss?