Sverige är ett land av matneurotiker

Foto: Gorm Kallestad/TT
Inget barn har blivit överviktigt av maten som serveras i förskolan, skriver Malin Wollin.
KOLUMNISTER

Vi tänker oss ett matbord. Det sitter sitter sex barn kring bordet. Tiderna är hårda.

Barnen får en skiva bröd med smör och ost, sedan får de en till.

Efter en stund vill ett barn med flygigt hår ha ännu en.

Det får hon inte.

Tiderna är hårda. Det får barnen förstå. Alla måste lära sig. Två brödskivor, annars räcker det inte till alla.

När jag skriver det här så ser jag Kristina och Karl-Oskar framför mig. Barnen vid bordet. Armodet. Brödet som aldrig räcker till. Misären efter ytterligare ett år med den satans torkan.

Men det här är inte artonhundratal. Tiderna är inte hårda.

Det här är en svensk förskola.

Kommunal.

2019.

Under ett av världens högsta skattetryck.

Mamman, som kan vara vem som helst som sett sitt barn be om en smörgås till och fått ett nej, går hem och lugnar ner sig. Nästa dag kommer hon tillbaka och frågar vem som kommit fram till regeln om två smörgåsar.

Hon får veta att förskolan håller sig till kommunens kostpolicy.

Den har mamman aldrig läst. Hon hinner knappt läsa dödsannonserna.

Kostpolicyn, som lutar sig mot Livsmedelsverkets ”Bra måltider i förskolan”, anger:

”Mellanmålet bör motsvara cirka 15–20 procent av dagsbehovet av energi och näringsämnen. Grunden är att mellanmålet inte ska ersätta eller störa aptiten inför nästa måltid. Ett exempel på bra mellanmål är en till två smörgåsar med pålägg, ett glas mjölk och en frukt.”

Jag vågar lova följande: inget barn har blivit överviktigt av maten som serveras i förskolan.

Nu kanske du tror att den här texten handlar om ett enda barn. En enda smörgås.

Men skammen i att be om en smörgås och få ett nej döljer något större:

Sverige är ett land av matneurotiker.

Och så undrar vi varför unga mår dåligt.

LÅT DEM ÄTA.

Köp inte hem skit.

Kommentera inte deras kroppar.

Det låter enkelt, och det är det.

Varför står vi inte på barnens sida? Vi får dem i vår famn och lovar att älska dem för alltid, att skydda dem, för så känns det, så är det.

Sen plågar vi dem vid köksbordet för att vi tror att det är så en förälder ska göra.

Vi ska inte ”lära barnen att äta”. De kan själva. Det är inbyggt. Det är överlevnad.

Barn måste inte smaka allt.

Alla föräldrar som tycker att barn ”måste smaka på allt” kan smaka bajs.

Alla vuxna har minst en anekdot om att sitta kvar vid bordet med kall mat. Ångesten. Kampen mot klockan och såsen med skinnet.

Många har en hel barndom av kall husmanskost som borde lagts på komposten.

Ändå gör många vuxna exakt samma sak mot sina barn.

Bryt cirkeln nu.

Gör det i kväll.

Visa ditt barn respekt.

Eller ät skit.


Tuttfest:

  • Som elvaåring förlorade jag mig i tidningen Starlet och tjejerna med perfekt ritade bröst som brottades med problem som bara tjejer med perfekt ritade bröst har. Jag kan inte minnas att jag, eller någon annan, problematiserade utgivningen.

Tuttlast:

  • Nära trettio år senare ser jag den misogyna smörjan för vad den var, i det roligaste kontot Instagram har att erbjuda. Gå in och följ Tidningen Starlet.

Hur mycket frihet vågar man ge ett barn? 00:30

avMalin Wollin

ARTIKELN HANDLAR OM