Mejla

Peter Kadhammar

Vinter med snö tillhör redan det förflutna

Publicerad:

I Sälen var det plusgrader och blötsnö. I Mora mötte vi vårväder och körde genom stora vattensamlingar. De som planerar att åka Vasaloppet får nog hitta på något annat.

Åter i Stockholm hamnade jag på författarträff på Hedengrens vid Stureplan. Den gamle tidningsmannen Mats Ekdahl har skrivit en bok om snö. Ekdahl är en sirlig gentleman, artig och förekommande, och har en air av professor. Jag förvånades när han berättade om sin passion för snö och is, och att han tävlat på skridskor och tog värvning hos fjälljägarna i Östersund när han var 17.

Foto: Fredrik Sandberg/TT / TT NYHETSBYRÅN
Ett snöigt Stockholm den 5 januari 2017. Arkivbild.

På Stureplan var det fritt från snö precis som i hela Stockholm. Vårväder i vintermörkret.

Ekdahl talade inför en publik av mestadels äldre som satt på svarta klaffstolar av plast. En känsla av obehag kröp sig på. Den älskvärde Ekdahl talade om den svenska vintern som ett historiskt fenomen. Snötäcket kryper uppåt i landet. Glaciärer försvinner. Värmen.

Kommer våra barnbarn att kasta snöboll? sa han.

 

När jag kom hem tog jag fram en anteckning jag gjorde en vintermorgon för några år sedan:

”Vinterns ljud i staden är snöröjarnas rop och visselpipor.

De har kommit in från förorterna, är ofta invandrare och när man lyfter blicken ser man dem balansera på hala, vita tak.

Nere på gatan står arbetsledaren. Han har spärrat av trottoaren med röd-vita plastband och bockar. Ibland sätter han upp en skylt med en pil som på Storgatan på Östermalm: Ta vägen genom kyrkogården.

Där går en ström av människor mellan gravstenarna, de går fort för här är snön ruggad och pålitlig, men ändå försiktigt ty alla stockholmare vet att den kommunala snöröjningen inte fungerar och att trottoarerna är veritabla dödsfällor. Att gå med korta försiktiga steg är stockholmarens instinkt, bara undantagsvis kan han sträcka ut utan risk för ben- och handledsbrott eller ett krossat bakhuvud mot en isvalk.

 

Kommunen sviker men armén av privata snöröjare med skyfflar och hackor kan medborgarna lita på. Fastighetsägarna kallar på dem så fort det föreligger rasrisk. Den som äger huset är ansvarig för snön och isen på taket. Ingen vill riskera att göra sig skyldig till en ny tragedi som när en 14-årig pojke dödades av en isklump 2002.

Röjarna balanserar med sina skyfflar på de höga taken. Snöbomberna slår tungt och dovt i trottoaren.

Jäktade kontorister och affärsbiträden på väg till arbetet saktar in och tittar.

Snöbomberna skickar kaskader ibland så långt som utanför avspärrningarna och några korn kan träffa fotgängarna, vänliga splitter som inte lämnar några skador.

Kontoristerna och affärsbiträdena ler. Det är roligt när snön yr. En ilsken redaktör iförd mörkblå duffel och mössa i fuskpäls glömmer för en stund att formulera en rasande attack på huvudstadens inkompetenta ledning och outhärdliga frasmakare.

Det påstås att staden har en feministisk snöröjning. Ingen förstår vad det betyder. Är det feminism att gamla tanter riskerar att bryta lårbenshalsen?

 

Bara de unga männen med långa steg, blickar i fjärran och telefoner i öronen tycks omedvetna om faran. Deras tankar befinner sig redan på morgonens första sammanträde, digital strategi i en föränderlig värld, och det viktiga mötet efter lunch, utmaningar och möjligheter i kunddatabasen.

De har redan chefen i luren. Eller en kollega som också är på hugget. Där andra ser problem ser de möjligheter. Glaset är alltid halvfullt. Tills någon dricker upp vattnet.

Stora fluffiga flingor börjar falla från låga moln på en jämngrå himmel.

Man vill stanna och titta en stund till. Man vill böja sig ner och ta upp den blöta snön och krama en boll.

Snöröjarbasarna blåser i sina visselpipor. Gubbarna på taket ropar. Snöbomberna kreverar.

Sedan börjar vardagen.”
 

Inte anade jag att jag skrev om ett nu som redan blivit förfluten tid.

avPeter Kadhammar

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM