Det offentliga samtalet kan snabbt bli stumt
Det finns ett franskt ord som får mig att studsa till varje gång jag hör eller ser det, inte minst för att sammanhanget ofta är så … litterärt. I Frankrike kallas spökskrivare ”nègre”, som alltså också är franska för n-ordet. 2018 föreslog landets dåvarande kulturminister Françoise Nyssen att man skulle ersätta ”nègre” med ”prête-plume”, rakt översatt ”låne-fjäder” enligt idén att man skriver med en fjäderpenna (ja, fransmännen är både mycket bättre och mycket sämre än oss på det här området).
Precis som de flesta ord med rasistiska konnotationer är ”nègre” i den litterära bemärkelsen på väg bort från vokabulären i landet som kolonialiserade halva Afrika långt in på 1900-talet. I sin ursprungsanvändning, för att beskriva en svart människa, är ordet sedan länge obrukbart. Det är så språk utvecklas, daterade uttryck försvinner genom kollektiv medvetandehöjning. Att vi överhuvudtaget skriver ”n-ordet” numer är ett resultat av detta (även om det kanske ännu mer är ett resultat av att vi kopierar amerikansk praxis i precis allt.)
I lördags var författaren Barakat Ghebrehawariat inbjuden för att diskutera rasism och kulturdebatt på Kulturhuset i Stockholm i ett samtal som Stina Oscarsson modererade.
När det kom till publikfrågor ställde först en man och sedan en till en fråga där de använde n-ordet (i sin ursprungliga form som jag alltså inte skriver ut av skäl som jag nämnt ovan). Detta trots att Barakat Ghebrehawariat sagt redan efter första frågan att han inte ville höra ordet igen.
Efter publikfråga nummer två lämnade han scenen efter att ha fört ett resonemang med frågeställaren, som i sin tur säger att han använt ordet av retoriska skäl och ville utveckla varför. Till Aftonbladet säger Barakat Ghebrehawariat:
– Jag sa ifrån för att ingen annan sa ifrån. Det är ett rasistiskt ord och det är frapperande att vi fortfarande har denna debatt 2024.
Stina Oscarsson håller inte med:
– Vi var där för att diskutera användningen av det ordet. Och har man som jobb att diskutera det kan man inte kräva att bli skyddad från att ens höra ordet. Ordet är inte ett vapen.
Ord kan visst vara ett vapen i metaforisk betydelse, på samma sätt som man säger att pennan är det, då alltid i positiv bemärkelse. Men om ord inte längre kan uttalas ens för att problematiseras i en debatt om dess själva existens är det svårt att förstå hur vi alls ska kunna tala med varandra. Det finns gott om exempel på nedsättande uttryck om olika etniska minoriteter som försvunnit helt utan att man behövt skriva om dem och därmed ladda dem ännu mer, som rörde det sig om Voldemort – he who must not be named – i Harry Potter-böckerna.
Alla moderna språk härbärgerar makt och hierarkier från andra tider. En sorts verbal rasism om man så vill. Jag tillhör inte ”lite får de väl tåla”-laget i den här frågan. Självklart ska ingen människa behöva tolerera att n-ordet används mot dem som ett invektiv 2024, det kan dessutom vara brottsligt.
Men avsikten och formen för hur olika ord uttalas spelar roll för huruvida de är kränkande eller inte. Framför allt i en debatt om rasism, kultur och censur. Det här kräver en hel del intellektuell spänst och ett visst mått av förståelse åt båda håll.
På Kulturhuset var en av frågeställarna själv en man med afrikanskt ursprung som resonerade kring n-ordet utifrån sina egna erfarenheter. Så ser ofta världen ut. Också människor med liknande ursprung har olika ingångsvärden i, på ytan, gemensamma intressen.
Om bara de som behärskar de just nu gällande språkliga dogmerna får uttala sig blir det offentliga samtalet snabbt stumt.