Det här var veckan när EU inte dödade internet
Låt mig börja med att konstatera detta:
Nej, ”EU” har inte ”dödat internet”.
Däremot har följande hänt: i förra veckan röstade EU-parlamentet igenom ett nytt upphovsrättsdirektiv. Förslaget stärker rättigheterna för de som skapar och finansierar innehåll som sedan sprids på nätet: musik, filmer och journalistik.
Varför är detta viktigt?
Jag jobbar för Schibsted, som liksom de flesta andra svenska publicister är medlemmar i Tidningsutgivarna, som verkat för de nya copyright-reglerna. Schibsted är också medlemmar i de europeiska organisationerna EPC och NME som också drivit frågorna. Den svenska regeringen har gjort detsamma.
Jag är själv part i målet, som lobbyist för mediebranschen och journalistiken. Så ni får läsa den här texten med de glasögonen. Jag skriver den för att jag tycker att det saknas minst ett viktigt perspektiv i beskrivningen av vad konflikten handlat om. Och för att rapporteringen i delar varit så alarmistisk att den skymmer sikten för en vettig diskussion.
De senaste åren har affärsmodellen för journalistik slutat fungera. Journalistik når tack vare digital distribution fler läsare än tidigare. Men annonspengarna går någon annanstans. På tio år har Google och Facebook byggt upp dominerande positioner inom sociala medier och sök på nätet. Den positionen används för att samla in detaljerad data om användarna, som sedan säljs vidare till annonsörer. Av alla nya digitala annonspengar går nästan 90 procent till Google och Facebook.
Detta är huvudanledningen till de senaste årens kraftfulla neddragningar på nyhetsredaktioner runt om i Sverige, och att alltfler områden helt enkelt saknar granskning, det som kallas journalistikens vita fläckar.
Google och Facebook pratar mycket om värdet av journalistik. Men utan intäkter finns ingen kommersiell journalistik. Då finns bara public service kvar, och mer eller mindre politiska projekt finansierade av rika filantroper. Detta är en grundläggande utmaning för demokratin.
Internet är i dag inte ”öppet”. Det är en plats som totalt domineras av världshistoriens mäktigaste företag. Google har enorma lobbyingresurser i Bryssel. Facebook tjänar mycket pengar på innehåll som andra skapat. Det är heller ingen slump att teknikjättarna har lyckats etablera begrepp som ”länkskatt”, vilket ger intrycket av att det kommer bli dyrt för vanligt folk eller sajter att länka mellan varandra. Detta vore förödande, eftersom länkningen är internets själva nervsystem.
Men begreppet är missvisande. Det finns inga förslag om begränsningar för vanligt länkande. Däremot innehåller förslaget en rätt för exempelvis medieföretag att förhandla med Google eller andra om nätjätten använder journalistik för bygga egna tjänster.
I går skrev EU-parlamentarikern Fredrik Federley en debattartikel i Sydsvenska Dagbladet, där han menade att förslaget ”gynnar stora etablerade aktörer på bekostnad av vanliga internetanvändare”.
Jag skulle hävda att en mer korrekt beskrivning är att dagens situation gynnar ett par allt mer monopolistiska företag – vars affärsmodeller dessutom verkar försvaga demokratin – på bekostnad av journalistik och mångfald.
Teknikjättarnas dominans är en central utmaning i vår tid. Den skär igenom frågor om yttrandefrihet, journalistik, innovation och hur värdet av data ska fördelas. I grunden handlar striden om hur 2000-talets digitala ekonomi ska finansieras, och vart vinsterna ska gå.
Upphovsrättsdirektivet ska nu behandlas i fortsatta förhandlingar som väntas bli klara i början av nästa år. Och missförstå mig inte: denna process är viktig att bevaka, det finns mycket som kan gå fel.
Kanske låter jag nu som en liberal ledarskribent och ni får förlåta mig i så fall. Men detta är svåra frågor, som förtjänar en bättre diskussion än de ensidiga och missvisande överdrifter som hittills präglat debatten.