Lissan såg till att brisera klassens pubertetsbomb

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Just nu sitter jag här på SVT på ”Hasses brorsas låtsassyrras kompis”-redaktionen och jobbar med ett program om kroppen och komplex i tonåren. Jag gräver och luskar bland minnena och plötsligt minns jag: När jag gick i högstadiet hade jag ingen som helst uppfattning om hur jag såg ut. Var jag tjock eller smal, ful eller söt, var det stort eller litet att ha 75b i bh-storlek? När vi skulle teckna självporträtt i ”bilden” blev jag helt förvirrad och visste inte ens vilken av de fyra olika ansiktsformerna vi just lärt oss jag skulle börja med. Kanske var det för att jag bara brydde mig om musik och min servettsamling eller att jag bara var väldigt omedveten. Jag tänkte nog att det inte spelade så stor roll hur jag såg ut, det kändes inte som om några killar nånsin kollade in mig ändå. Utseendet var inte så aktuellt helt enkelt.

Men en dag hände något! Något av det största och fräckaste som inträffat i den välartade villaområdesklassen 8f:s historia.

Det började en ny tjej i klassen. Hon var tuff, hon tog för sig, hon pratade annorlunda och killarna sa att hon var ”skitsnygg”.

Dessutom kunde hon rabbla alla tunnelbanestationer från Mälarhöjden, där hon tidigare bott, och ända in till Stockholms T-central. Som ett rinnande vatten. Vi var imponerade. Hon hette Lissan, hade långt, ljust hår, blå ögon, kolsvarta ögonbryn och var bättre än killarna på basket. En dag fick jag följa med Lissan hem efter skolan och en ny värld öppnade sig. Lissan gick nämligen igenom Mary Quants ”Skönhetsbok” med mig. I den fick jag reda på allt om hållning, lämpliga kläder och dessutom de ”perfekta” avstånden och måtten ett kvinnoansikte och en kvinnokropp skulle ha. Kvällen slutade med att Lissan plockade mina ögonbryn, och jag kände hur jag var förändrad för evigt.

Något hade hänt i klassen och det berodde inte bara på Lissan inser jag nu i efterhand, men det var ändå hon som fått bomben att brisera. Plötsligt fanns pubertet, hormoner och en växande rivalitet och medvetenhet mellan oss tjejer.

”Ska hon bara komma från Stockholm och ta alla våra killar”, viskades det. Men bara bakom Lissans rygg, för alla ville vara hennes bästis. Nej, aggressionerna togs ut på andra. Bland annat insåg vissa av oss (redan då) att man ju alltid känner sig lite snyggare och bättre om man trycker ner någon annan:

En dag stod jag på den överfulla skolbussen när min ”bästis” Marica plötsligt säger ”Fan, vad din mun står ut från sidan, haha, du har ju fiskmun! Kolla, Kitty har fiskmun!”

Den kvällen övade jag framför badrumsspegeln.

Resten av terminen försökte jag alltid hålla in läpparna på ett speciellt sätt för att få den perfekta plattare munnen från sidan. Mer som Lissans mun.

Helvetet hade börjat.