Är vi pryda eller bara hycklare?
Det är en lättnad att i förväg få veta vilken dynga som väntar oss.
Filmen ”Fifty shades of Grey” har premiär på fredag. Porrfest till Valentinehelgen för att göra den extra gullig. Filmen är 125 minuter lång och 20 minuter av dem är råknull, oftast sadistiskt. Detta lanseras som ”erotisk romantik”. ”Sista tangon i Paris” ansågs 1973 var en exceptionell knullfilm. Men dess sexscener inskränkte sig till nio minuter.
Ingen tvingar er att köpa biobiljett. Men nyfikenheten på filmen plus en förvirrad debatt om en brittisk tidnings lättsinniga Sidan tre-flickor, vilka av fri vilja (och pengar) visar sina bröst, får mig att undra: Har på några få decennier vår attityd till nakenhet och gladsex förändrats?
Har vi lättare (som jag i fallet ”Fifty shades”) att acceptera den spekulativa råheten i exploateringen av sex- och kärleksliv? Eller har vi blivit prydare? Är detta i så fall bra eller dåligt? Eller är vi bara hycklare?
En vinterdag 1973 intervjuade jag för SVT den tidens svenske porrkung, Curth Hson med Pin up, Kavalkad, Piff, Raff, Paff och Sextas på utgivningslistan. Hson sa: ”Pornografi är en sjukvårdsvara. Det bör säljas på apotek, inte i tobaksaffärer.”
Ja, hyckleriet är expanderat liksom hysterin. Brott mot dagens gällande kod bestraffas hårt.
Olika regler gäller för olika branscher. Gud nåde den tillverkare som säljer sin produkt med hjälp av bilden en halvklädd brutta. Han korsfästs av sin branschdomstol. Gud nåde den tidningsredaktör som inte dagligen utlovar sensationella nya samlagsställningar. Han avvisas av sina läsare. Svenska Dagbladet kittlar läsarsmaken med BDSM. Bokstäverna står för de erotiska teknikerna bondage och discipline, samt sadism och masochism.
Det handlar om användandet av makt och smärta i sexuellt syfte. Denna eftergift för läsarsmaken blir bisarr, när den kräver två helsidor fem, sex dagar i rad - i en borgerlig familjetidning.
Olika regler gäller också för olika kön. En fotbollspelare i Premier League deltog tillsammans med kompisar i en tramsig videolek. Utifrån delar av nakenfotografier skulle de säga huruvida fotografiet visade en man eller kvinna. Fotbollspelaren gjorde på Twitter en grabbig och fånig kommentar. Illa nog. Men straffet!? Han dömdes till avstängning i tre matcher, böter om 188 000 kronor och - håll nu i er - förpliktigade sig att genomgå en omskolning.
Spelaren Robert Huth är östtysk, född före Murens fall. Det är svart humor att döma en östtysk till det mest marxistiska av straff, utövat av Stasi, kulturrevolutionens Kina och det befriade Vietnam.
Omskolning! Det är som att tvinga en muslim att äta fläskkotlett.
Och olika regler för män och kvinnor! Samtidigt som den stackars fotbollspelaren släpades till tukthus satt två kulturdamer, Gunilla Brodrej och Martina Montelius, inbegripna i den typ av pladder som kallas podradio. De beställde kycklingwok och - noterade kolumnisten Sam Sundberg på Svenskans kulturavdelning - ”diskuterade män med liten snopp”.
Sannolikt går tanterna fria.
Alla dessa händelser jag refererat skulle antagligen inte ha kunnat ske på det glada 1970-talet. Sex och otrohet och tramsiga skämt var bara källa till en stor och naiv glädje utan misstro och revanschbegär. Pk var man bara i sin uttryckta politiska uppfattning.
Redan de meningarna ger mig anledning att tänka efter: Ger vi inte den tiden överdriven glamour?
Antagligen inte. Lättsinnigheten var kul. Detta var i och sig inget nytt i historien. Titta på Rubens målningar och Zorns. Sensualismen är stor. Modellerna var sin tids sidan tre-flickor.
I Sverige hade ”den sexuella revolutionen” brutit in under 1950-talet med tilltagande sekularisering och kvinnorna frigjorda av att ha gått ut i yrkeslivet. P-piller blev vanliga i början av 1960- talet (men inte helt frisläppta förrän 1971). Abort blev laglig 1973, samtidigt som i Amerika.
De finaste författare, till exempel Bengt Anderberg, skrev porr i samlingarna ”Kärlek I till XVII”. Fina regissörer, såsom Vilgot Sjöman med ”Nyfiken gul”, skapade finporr.
Utvikningsflickor blev ett popkulturellt begrepp. Tidningen Fib-Aktuellt publicerade extra stora sidor - utvik - där avklädda flickor lättjefullt poserade. Det var prestigefylld publicitet. Det var inte slabbigt som i ”Paradise hotel”.
Minst två flickor på Aftonbladets redaktion - den ena en framträdande kolumnist, den andra en reporter på kulturredaktionen - väckte vår (grabbarnas) beundran med att platsa i sådan elit.
Those were the days. Inget eftersträvansvärt. Men inte illasinnat.
Utvikens konung var fotografen Siwer Ohlsson. Jag spårade honom till en badstrand i Thailand och ringde honom i veckan med frågan: ”Var det lättare förr att fotografera avklädda tjejer? Hur fick du tag i dem?”
Siwer, nu 74, svarade: ”Flickornas mammor skickade bilder på döttrarna och sa: ’Se så snygg min dotter är…!’”
Det händer inte nu, va? ”Gör det samma”, svarade Siwer, ”jag fotograferar fortfarande. Men bara motorcyklar och bilar.”
Sannolikt säkrare.
En not till mina läsare. Jag vistas nu och den kommande månaden på en av jordens få platser utan uppbyggt it-nät och mobiltelefoni. Det innebär att jag är förhindrad att besvara era kommentarer och lovord, protester och dödshot. Uthärda min tystnad.
Jag läser just nu …
… Britt-Marie Mattssons ”När kriget kom till Lyckhem”. Det är gedigen populärhistoria om första världskriget. Eftersom den tar sig vissa berättarfriheter lanseras den som roman. Det är en bohuslänsk släktkrönika som till större del utspelas bland utvandrare i amerikanska mellanvästern och på Frankrikes krigsfronter.
Välresearchad och pedagogisk.