I verkligheten från tv – utan fjärrkontroll
Fattigdom, sjukdom, svarta barnögon kantade av tårar och flugor. Jag har sett det förr. Flera gånger, alltihop.
Jag har hört skriken, mött mammornas förtvivlan och vanmakt. Jag har bevittnat det – på tv. Från min mjuka soffa i mitt mysigt varma, rena vardagsrum där inga prylar är äldre än fem år.
På säkert avstånd och med fjärrisen i handen. Det har vi alla, det är inget nytt eller främmande. Jag ser, men jag förstår inte. Jag hör, men lyssnar inte. På tv är verkligheten inte ens verklig. Jag kan inte ta in det, jag byter kanal. Vi zappar och blundar. Stänger ute och låter oron för vardagen ta över. Det är för stort, för svårt och för långt bort.
I förra veckan flög jag ensam från mitt trygga hem i Göteborg till Dar Es Salaam i Tanzania. Inget och ingen kunde ha förberett mig på vad jag skulle möta där nere. Inte ens tv:n. Efter tre timmars skumpig bilfärd på gropiga vägar rakt ut på landsbygden var vi framme. Två slitna, förfallna byggnader, en brunn, några cyklar: det var regionens stora sjukhus. Skämtade dom med mig?
Klinikens kontor: tio kvadratmeter stort, inga lampor, ett slitet skrivbord, flagnad färg och en läkare utan resurser.Utanför, på långa träbänkar, satt tiotals mammor med lealösa, febriga barn. Barn med sår i ansiktet, värk i kroppen, febertoppar och i dimmor av förvirring. Allt till följd av malaria.
Sjukdomen vi i väst nästan inte ens tar på allvar längre. Sjukdomen som tar ett barns liv var 30:e sekund, men som faktiskt kan utrotas. Mediciner finns, behandlade myggnät finns, billiga snabbtest finns. Men: inga pengar, ingen behandling.
Var fanns min soffa, min tv, min fjärrkontroll nu när jag som mest behövde dom? Jag kunde inte backa, inte gömma mig under filten eller vakna ur mardrömmen.
Så, mina damer och herrar, flickor och pojkar, jag har varit där, i verkligheten känd från tv. Och den fanns verkligen på riktigt.
Utan att kunna blunda eller byta kanal tvingades jag möta den.
Hur intervjuar jag en kvinna eller ett barn som aldrig sett någon vit person som mig förr, som tror att mikrofoner gör ont och att kameror är farliga? Hur ställer jag frågor om deras liv när jag redan vet hur det ligger till?
Död, sorg och oro. Smuts, trängsel och inga resurser. Det är lätt att bli hopplös. Men tappa inte modet, vi kan alla hjälpa till.
Radiohjälpen kommer tillsammans med Musikhjälpen, SR och SVT under sex dygn mellan fjortonde och tjugonde december att göra allt vi nånsin förmår för att besegra malarian. Jag kommer att anstränga mig för att ni alla ska förstå att verkligheten existerar, även om det blir via tv, så byt inte kanal, det är så många som behöver din hjälp.