Det behövs fler taxar i debatten

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Spektaklet kring vice statsminister Bosse Ringholms utbrott mot polisen med åtföljande pudel har varit något av absurd underhållning på vår offentliga scen i veckan som gick.

När det eminenta satirprogrammet "Public service" i radions "Go"morron världen" tog sig an historien med sina imitatörer, var driften med de inblandade inte mycket knasigare än det som hade hänt - betecknande nog.

I "Public services" version sattes "pudlandet" i system. Vice statsministern, eller vilken minister det nu råkade röra sig om, vaktade avsiktligt inte sin tunga utan sa sitt hjärtas mening rått och rättframt. Därefter meddelade han närmast rutinmässigt att han tänkte göra en pudel och ta tillbaka allting.

Därefter tog han förstås tillbaka pudeln också - precis som Ringholm faktiskt har gjort. Eller i varje fall nästan gjort, sedan han blev folkhjälte på sitt folkliga uttalande om polisen.

Självklart var Bosse Ringholms nya trassel med telefonin en så pass dråplig historia att den slogs upp i medierna.

Det rörde sig ju om en närmast klassisk fadäs som kan lura bakom varje telefonlur i direktsändning i radio och tv. Som när Finlands svar på farbror Sven (Jerring), farbror Markus, missade att mikrofonen förblev på när han hade avslutat sitt samtal med något gulligt barn.

Plötsligt fylldes etern av den älskade rösten, som nu i något fränare tonart än den vanliga förkunnade att "så går den här farbrorn ut och pissar". Det var 1950-tal och radion var en solenn institution.

Något principiellt anmärkningsvärt fanns emellertid inte i att Bosse Ringholm tycker en sak "on the record", och en annan "off".

Det händer oss alla som yttrar oss i offentligheten. I själva verket kan de flesta människor känna igen situationen. Vissa åsikter i vissa frågor kan vi anförtro någon god vän, men vi för dem inte till torgs. På torget blir vi lätt missförstådda och därför yttrar vi oss annorlunda när hela torget hör på.

Är du en offentlig person som yttrar dig i den offentliga debatten måste du fästa avseende vid hur det du säger kan tolkas när mediernas tolkningsmaskineri kommer i gång och dina ord dissekeras kors och tvärs.

Inte minst måste du ägna en tanke åt din position. Vad du exempelvis som minister kan säga och hur du säger det. Ministrars uppfattningar görs lätt till "officiella ståndpunkter".

Självklart får det inte bli för stor skillnad mellan vad man tycker personligen och de uppfattningar man framför offentligt. I stort måste det personliga och offentliga överensstämma. Men allt du tycker personligen kan du inte tycka i rollen som minister.

Och framför allt: hur du uttrycker dig privat och hur du uttrycker dig offentligt är - och ska vara - två olika saker. Därför blir effekten pinsam när ett privat yttrande av misstag går ut i offentligheten.

Konstigare än så var inte den olyckshändelse Bosse Ringholm råkade ut för. Konstig var däremot mediernas reaktion. På redaktionerna sitter ju ansvariga utgivare dagligdags och grubblar över vad som tål offentlighet och vad inte.

För övrigt efterlyser jag taxar i politiken och den offentliga debatten. Pudlar är nog bra men en och annan tax skulle inte skada.

Taxar är envisa och sturiga intill vanvett. Inte ens när de är överbevisade om att ha gjort något förbjudet, som när de har tagits på bar gärning med mattes frukostmacka i gapet, erkänner de. Ännu mindre ber de om ursäkt.

När man uppriktigt förbannad har grälat på dem med eftertryck bara blänger de tillbaka. Den fräckaste jag har ägt satte punkt för sådana tirader med ett dovt "vov". "Dra åt helvete" betydde det. Hon tyckte att jag hade gormat nog.

Kommer att tänka på Gunnar Sträng. Han erkände ogärna att han hade fel och bad inte om ursäkt ens när han borde ha gjort det. Han sa inte "dra åt helvete" när journalister uppvaktade honom med frågor de hade rätt att ställa men han inte ville ha.

Han sa: "Detta ska du inte bry dig om, lilla vän." Det betydde: "Dra åt helvete."

Hemska pampfasoner hade han. Men han var inte inställsam - mot någon.

Yrsa Stenius