Paris underbart trots taxiförarna

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

För ett par veckor sedan såg jag ett program på tv med Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre. Och se, då kom längtan till Paris tillbaka. O, att sitta på Café Flore. Eller på La Rotonde under balkongen till våningen där Simone de Beauvoir växte upp. Därifrån är det inte långt till Academie de la Grande Chaumiére, där jag så många gånger tecknat kroki, senast för cirka ett år sedan.

Och Jardin du Luxembourg. Finns det något ljuvligare än att sitta i skuggan av de gamla träden och se ut över en av världens underbaraste...

Längre kom jag inte i min entusiastiska utläggning för min vännina, som var med i Paris på den senaste resan. Hon hötte med fingret och utbrast "och tänk på alla taxichaufförer, dem kan du inte ha glömt."

Nej, naturligtvis inte. Hur skulle jag ha kunnat det?

Precis utanför Luxembourg startade en chaufför bilen, när jag var halvvägs inne i den. Min väninna hade inte ens kommit så långt. Blixtsnabbt slängde hon sig ner på huk, så att jag kunde sätta mig i hennes knä och på något sätt lyckades hon puffa in mig i taxin. Men inte nog med det. Vid målet för resan gjorde chauffören en rivstart och klämde fast min fot mellan bil och trottoarkanten. Som tur var så fick jag inga större men av incidenten.

En het eftermiddag satt vi på ett café och fick den strålande idén att ta en förnyad titt på impressionisterna. Min väninna tågade iväg till närmaste taxistation. Där står sex lediga bilar. I den första satt en vänligt leende färgad man, som sa: "Mais oui".

Men så enkelt var det inte. Chaufför nummer två rusade ur sin bil och började stormskälla på den tillmötesgående mannen i taxi nummer ett, som gav upp och lät min väninna dirigeras in i taxi nummer två. Väl inne börjar hon på sin bristfälliga franska beskriva läget. Men se denne förare behagade inte förstå någonting utan körde ut den besvärliga utländska damen.

Nästa chaufför i kön var fördjupad i en bok och ville inte bli störd. De tre sista i turordningen ryckte irriterat på axlarna åt en nu närmast desperat utländska, som hade övergått till engelska, vilket naturligtvis var ett misstag.

Klockan var nu så mycket att det inte var någon idé att försöka återse Monet och de andra i gänget. Dagen därpå tog vi en taxi till Centre Pompidou, vi kände oss nästan överdådiga där vi satt bekvämt tillbakalutade i bilen. Chauffören såg visserligen fräck och sammanbiten ut, men han var inte oförskämd. Plötsligt så stannade han mitt i en bussfil på baksidan av Centre Pompidou och tillkännagav att nu var vi framme. Jag påpekade lite försynt att entrén var på andra sidan och att det var för långt för mig att promenera dit. Men icke.

Nu visade föraren sina rätta takter. Ursinnigt gestikulerande och vrålande okvädingsord ville han få oss att stiga ur mitt i trafiken. Min franska är riktigt hyfsad, men att protestera en gång till mot den här galningen, som såg ut att kunna bita oss, vågade jag mig inte på. På ömse sidor om oss brusade trafiken. Det verkade fullkomligt omöjligt att ta sig till trottoaren. Medan chauffören högröd i ansiktet skrek: "Merde, merde, merde" kastade vi oss med dödsförakt ut mellan bilar och bussar och som genom ett under stod vi kallsvettiga på trottoaren, välbehållna faktiskt. Vi fick syn på en port och jag bestämde mig för att där skulle vi in. Huvudentrén var alldeles för avlägsen. Till min häpnad blev vi insläppta och hittade en hiss, som tog oss till Matisse.

Vid ingången satt en amper fransyska, som krävde att få se inträdesbiljetterna, som skulle ha inhandlats flera våningar ner. Helt uteslutet att orka ta sig dit. Det var nu jag fick en snilleblixt och visade mitt presskort. Vår lycka var gjord. Den plötsligt älskvärda damen lät oss gå in gratis.

På min fråga om bästa sättet att skaffa taxi ringde man efter en vaktmästare, som utan vidare fick tag i en bil och ledsagade oss ända fram till dörren. Vi fick en glimt av det snälla Paris.

Notre Dame med dess glasfönster, de stora öppna platserna, det svindlande perspektivet från Tuilerierna över Place de la Concorde till Triumfbågen, de trånga gatorna. Allt detta får man gratis bara genom att gå ut på stan. Det känns som generositet. Staden är trots allt oemotståndlig och min hatkärlek till Paris består.Plötsligt stannade han mitt i en bussfil på baksidan av Centre

Pompidou.

"

Kerstin Thorvall