Skit rinner neråt, även från Stureplan
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-10-02
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Antimakasserna kommer tillbaka.
Sanna mina ord. Minns ni mormor eller kanske en gammal faster, vet ni vad jag menar. De hade antimakasser. Sådana där små dukar, gärna virkade, på fåtöljens nackstöd. Så när herrarna lutade sina pomaderade och brylkrämade huvuden bakåt blev det inga fläckar. Annat än på antimakassen, förstås.
Och nu är de här igen. Snart.
Det är bara att titta på prinsessornas umgänge för att se det. I Maddes och Vickans kretsar gäller uniformstvång.
Hela vägen från Lundsberg, eller kanske Enskilda gymnasiet, till Handelshögskolan via Stureplan. Samma brallor, samma skjortor, samma skor, lika många knappar knäppta, eller kanske oknäppta, och skjortärmarna ska vikas upp på just det här sättet.
Så där är det att vara ung. Och egentligen har likriktningen aldrig färre alternativ än i alternativa kretsar. Vill man demonstrera sin egenart gäller det att följa mönstret.
Det ska vara svart och just den där skinnjackan från Uff och veckans överenskomna avvikande frisyr är den här. Men etablerade kretsar är ändå etablerade kretsar. Och svenskarnas syndigaste hemlighet är att vi lever i ett snobbigt klassamhälle.
Och att vi gillar det.
Så sessornas umgänge blir snart vårt. Och i det umgänget har alla killar samma frisyr.
Ni har sett den på tv. Eller i Hänt i Veckan. Bakåtstruket. Pannan fri. Håret lite långt på kragen. Och mycket, mycket smörja av något slag. Tjockt och fett. Någon slags blandning av dandy och begagnad bilhandlare. Som drar mer petroleumprodukter än en stadsjeep.
Skit rinner neråt, även från Stureplan. Snart ser killarna likadana ut i Arvika och Finspång. Och då förstår ni vad som händer. Då kommer antimakasserna till heders igen. Det är en enkel fråga om självförsvar. Och god hushållsekonomi.
Det känns som ett tecken i tiden. En slags symbol för en större samhällstrend. En resa tillbaka till femtiotalet. Retro i realtid. Antimakasser dyker inte upp igen, sådär alldeles ensamma och utan mening.
De jättelika kylskåpen är redan tillbaka. Ni har sett dem. Bulliga och kromade som bakänden på en Buick.
Tjejer vill inte äta p-piller längre. Vi har fått nya kommunister att vara rädda för, fast vi kallar dem islamister.
Saddam liknar Stalin och snart börjar de nog rensa ut araber i Hollywood.
Rätt vad det är står Raket-osten på hyllan igen. Femtiotalet är här.
Och ni vet vad det betyder för Göran Persson. Sluta stirra på miljöpartiet. Det är Maud Olofssons bondeförbund som kommer att rädda sossarna.
Det är bara en tidsfråga. Det kommer. Lika säkert som antimakasserna.
Fem öre mer för mjölken. Sanna mina ord.