Gustav III blev rik på slavhandel
Gustav III är vår store kulturkung, skaparen av både Operan och Dramaten, själv författare till ett tiotal pjäser samt Sveriges första musikaliska kioskvältare: Operan Gustav Vasa. Han står för bildning och finess.
Det är mindre bekant att ingen svensk har som kung Gustav III drivit på och tjänat stora summor på slavhandeln.
Då Sverige 1784 hade fått ön Saint-Barthélemy i Västindien grundades ett bolag, Västindiska kompaniet, som fick kungens uppmuntran att driva slavhandeln från Afrika till Västindien. Kungen var själv den störste delägaren i bolaget. Han ägde tio procent, men samtidigt bestämde han vid ett regeringsmöte att han skulle få 25 procent av bolagets vinst, resten fick de andra delägarna dela på.
I ett brev den 12 mars 1790 skrev kungen att ”en ny gren bör kunna uppkomma för svensk handel på Africa och kusten av Guinea.” Modern forskning har visat att sammanlagt 5 334 slavar fördes från Afrika till den svenska kolonins huvudstad Gustavia. Ändå var den svenska andelen av slavskeppstransporterna över Atlanten mycket blygsam.
Amerikanska forskare har registrerat totalt 34 941 slavtransporter av vilka Sverige stod för 0,14 procent. Om man enbart räknar de skepp som seglade under svensk flagg blir den svenska andelen bara 0,2 promille av världshandeln med slavar.
Ändå var det ett faktum att Saint-Barthélemy blev en mellanstation för slavhandeln mellan Afrika och Amerika.
Slavar var dyra, det kunde kosta mellan 250 och 300 riksdaler. Det motsvarade en halv årslön för den svenske kyrkoherden på ön. Då var det billigare att hyra en slav. Det kostade bara 8 riksdaler i månaden. En knapp veckolön för kyrkans man.
Med undantag för en liten klick idealister inom Swedenborgsrörelsen hade svenskarna under större delen av 1700-talet samma inställning till svarta som alla andra i Europa, nämligen att afrikanerna inte var riktiga människor.
Öns egen kyrkoherde Carl Adolf Carlsson, skriver att ”negern sådan jag i Västindien haft tillfälle att observera honom är knappt till hälften människa, resten är apa och tiger.” Till och med djur skyr dem, påstår kyrkoherden som skriver att ”negrer kan därför utan problem bada i hajrika vatten.”
Den svenska kolonin hade egna lagar för hur slavarna skulle behandlas, lagar som hade godkänts av kungen och statsråden i Stockholm.
Om en slav slog sin husbonde, dömdes han till döden. Straffen för olika brott var piska, halsjärn, brännmärkning, glödande järn eller döden.
Slavar fick inte vistas utomhus efter klockan nio på kvällen. Den som påträffades ute kunde slås i järn. En slavägare fick själv ge sin slav upp till 29 rapp med piskan. Behövdes fler måste straffet utföras av kronans bödel, så att misshandeln kunde ske på ett professionellt sätt.
En gravid kvinna som piskades på ryggen måste ligga med magen i en grop, inte för hennes skull, utan för slavägarens skull. Han ägde det kommande barnet. Botanikern Bengt Euphrasén berättar hur piskan viner: ”Varje slag smäller som ett pistolskott och stora skinn- samt köttstycken följa ofta med från kroppen.”
Sverige avskaffade slaveriet sist av alla europeiska länder i Västindien. De sista 523 slavarna löstes in av kronan den 9 oktober 1847. Den yngsta, Rosalie, var bara 20 dagar gammal och gav hennes ägare 19 daler - för vilka ägaren kunde köpa sju flaskor fin fransk konjak. Därmed var slaveriet för alltid förbjudet på Saint-Barthélemy. Befrielsens dag saluterades med dubbelt svensk lösen, fyra kanonskott.
Vid den tidpunkten var den svenska ön rena ekonomiska förlusten. Kronan ville sälja, men ingen ville köpa. I ett skede planerade Italien att förvandla ön till en fängelseö, som den franska Djävulsön. Svenska regeringen vägrade delta. Till slut köpte Frankrike ön för motsvarande tolv miljoner kronor i dagens penningvärde. Det motsvarar en stor fin villa i Bromma i dag, fast utan havsutsikt runt om, som man har på ön.
I en folkomröstning på ön röstade 352 personer för anslutning till Frankrike. En enda röstade för Sverige.
Han hette Wellington Sicard och var handlare och skutskeppare. Det är möjligt att Sverige fått fler röster om alla hade haft rösträtt, inte bara rika plantageägare och köpmän. Den siste svenske guvernören Bror Ludvig Ulrich reste hem den 20 mars 1878.
Fotnot: Riksdaler specie var ett riksdalermynt i silver. Specie var en av tre valörer på riksdalern. De två andra var riksdaler banco respektive riksdaler riksgälds.
VISSTE DU ATT…
En av världens lyxigste
… den förra svenska kolonin, som blev ett ekonomiskt fiasko, i dag är en av världens lyxigaste semesteröar? Vid jultid fylls öns hotell av ett internationellt jetset, fotomodeller och filmstjärnor som betalar många tusen kronor natten för även ganska enkla rum.
Bär kungens namn
… öns flygfält fortfarande heter Gustav III, efter den svenske kungen? Dagens kung har inget flygfält uppkallat efter sig. Däremot ett busstorg – i Östersund.
Vänort – med Piteå
… huvudstaden på den numera franska ön fortfarande heter Gustavia? Många av de gamla svenska gatuskyltarna har kommit tillbaka och staden är vänort med svenska Piteå.