Därför ökar antalet anmälda våldtäkter
Har Sverige drabbats av en våldtäktsepidemi?
Brå har tittat närmare på utvecklingen av sexualbrott och släpper i dag en rapport som jag misstänker kommer att leda till missnöje.
Att jag inte tror att studien blir populär beror på att kriminologerna har haft den dåliga smaken att inte bekräfta den uppfattning om skenande våldtäktsutveckling som har få allt större spridning i det offentliga samtalet.
Så hur ser det ut?
Rapporten är på över 120 sidor och mitt utrymme är för begränsat för att redovisa resultaten i sin helhet. Jag nöjer mig med att redogöra för siffror och slutsatser rörande de grövsta brotten.
Antalet anmälda våldtäkter har ökat. 2005 års siffra var 3 054. År 2017 var det 5 236.
Det är framför allt våldtäkter inomhus som står för utvecklingen. De grövre våldtäkterna, där våld förekommit, ökade fram till 2011. Sedan minskade andelen grova våldtäkter av de anmälda signifikant.
Men långt ifrån alla våldtäkter når polisens kännedom. Det finns ett stort mörkertal. Därför genomför också Brå en nationell trygghetsundersökning varje år, där människor bland annat får svara på frågor om utsatthet för sexbrott.
Tendensen, visar det sig, påminner om utvecklingen för anmälda våldtäkter. Andelen i befolkningen som uppgett utsatthet för de mest allvarliga sexualbrotten ökade fram till och med 2011. Sedan har nivån varit tämligen stabil, ”även om en viss ökning kan skönjas under enstaka år”.
Det finns flera orsaker till utvecklingen.
Att andelen utrikesfödda under undersökningsperioden har ökat kan mycket väl vara en av dem. Inte minst med tanke på att en tidigare Brå-studie visat att det var tre gånger vanligare att utrikesfödda var misstänkta för sexualbrott jämfört med svenskfödda (för våldtäkter är överrepresentationen ännu högre, fem).
Men utredarna har inom ramen för denna studie inte haft möjlighet att specialgranska den frågan.
Vilket inte innebär att myndigheten har mörkat och försöker undanhålla befolkningen sanningen. Tvärtom, en undersökning om just detta ämne har inletts under våren.
Tillsvidare nöjer sig utredarna med några försiktiga påpekanden. Som exempelvis att ökningen av antalet anmälda och rapporterade våldtäkter i ganska stor utsträckning tycks bero på ny lagstiftning.
Det låter som en rimlig analys. Vissa beteenden som tidigare klassats som sexuellt tvång och sexuellt utnyttjande ansågs från och med lagändringar år 2005 vara våldtäkt.
En annan faktor kan vara förändringar i umgängesmönster, inte minst framväxten av internet och sociala medier har lett till nya sätt att träffas.
Dessutom, tror experterna, har anmälningsbenägenheten ökat. Inte heller det låter orimligt. Den stora uppmärksamheten i tidningar, radio och tv som sexbrotten numera får bör ha effekt.
Rönen är intressanta och väl värda diskussion och debatt. Men sprängstoffet i knastertorra akademikerformuleringar som denna är begränsat:
”De tidigare redovisade analyserna som indikerar att allvarliga sexualbrott som våldtäkter inte ökat kraftigt, får stöd av en analys av sjukvårdsdata”.
För att inte tala om den besvikelse som en slutsats som denna kan leda till i vissa läger:
”Övergripande analyser av andelen utrikesfödda i befolkningen och flyktingtillströmningen 2015 indikerar att dessa förändringar sannolikt inte skulle kunna ligga bakom annat än en begränsad del av ökningen av rapporterad utsatthet för sexualbrott enligt NTU”.
Något säger mig att Brå kommer att mötas av betydligt större entusiasm den dagen då undersökningen om kopplingen mellan invandring och sexualbrott presenteras.
Det är en myndighet som påfallande många har ett egendomligt förhållande till. Brå är toppen, men bara så länge kriminologernas utredningar ger utrymme för att skylla brottsligheten på utlänningarna.